Tre Norrköpingsöner och en ny tränare? 

Henrik Castegren och Kristoffer Olsson är både födda och uppväxta i Norrköping. Castegren har gjort över 150 matcher för U-19, U-21 och IFK Norrköpings A-lag. Olsson lämnade klubben för Arsenal, som 16-åring. 

I de svenska klubbar jag kan inifrån, framförallt HIF och MFF, skulle en före detta spelare alltid nämna moderklubben när det kommer till att ”återvända”. När ens utländska karriär är över är alltid klubben och staden där man växte upp ett alternativ. Om så bara i drömmen om att återvända till ens avspark i eliten, att sluta cirkeln. Till och med Zlatan sa så på sin tid, även om han endast återvände som staty. Misshandlad staty. Men han kommer, ge bara parterna lite tid att försonas och Zlatans söner en svensk klubb att representera.

När 29-årige Olsson i FCM nu åter ska börja spela (det gör mig glad) nämner han i en intervju att han hoppa kunna återvända till AIK. AIK? Han spelade där två säsonger, vad gör att IFK Norrköping är otänkbart? Jag har naturligtvis ingen aning om hans drömmar och framtid men för mig känns det så konstigt att hans moderklubb (som egentligen ju är Sleipner) inte har bättre kontakt och relation med en före detta spelare. Och om det nu är storstaden som lockar ( efter London, Bryssel och Krasnodar) – vad fan gör han i lilla Herning, för andra gången i karriären? Det är ö h t ett jättekonstigt uttalande för nu kommer han aldrig i fråga hos merparten av de allsvenska konkurenterna – kanske tänker Olsson bara på att han vill vara innerligt älskad, och högt avlönad?

28-årige Castegren har spelat i Sirius i två säsonger och är redan lagkapten. Hans kontrakt går ut nu och han förhandlar med klubben. Förhandlar? I vilken klubb går en lagkapten som Bosman? Ja, kanske i klubben som sparkar Christer Mattiasson trots två goda säsonger men vad jag vill komma till är att varken Henrik eller intervjuaren i Fotbollskanalen nämner IFK Norrköping som ett alternativ. Rimligtvis borde IFK och Henrik ha gemensamma intressen och har de inte det – varför?  Varför är det inte självklart att IFK Norrköping nämns i en intervju med Henrik Castegren? 

Jag kan inte låta bli att tänka på den starka relationen mellan IFK Norrköping och karismatiska spelare (och supportrar) som Totte Nyman och Mitov Nilsson. Jag kan inte låta bli att tänka på att IFK Norrköping aktivt agerade så att Alexander Fransson inte kunde återvända , trots att han i princip skulle spela gratis då laget allsvenska existens allvarligt hotades.

Det är lätt att fundera på ordet svek men jag är inte så säker på att det är spelarna man ska tänka på i första hand. I min värld har en svensk klubb alltid starka och bra relationer till före detta spelare, speciellt i fall de är uppväxta i stan.  

Det kan handla om pengar eller att IFK Norrköping varit så illa skött att landslagsspelare inte har en tanke på att återvända. Eller att klubben under många år skitigt i att vårda de här relationerna. Trots att nyckelpersoner har varit länge i klubben. Att vårda, eller missköta, relationer betyder också att fler, eller färre, spelare är intresserade av att gå till IFK Norrköping. Om en lagkamrat till Henrik och Kristoffer (eller Alexander) har anbud från IFK så frågar de naturligtvis sina kompisar med personlig erfarenhet om råd. 

Vilket otvunget för oss till Castegrens älskade, och sparkade, tränare. Castegren har bara gott att säga om Christer Mattiasson. Han menar att omklädningsrummet fick en ”chock” när ryktet började spridas. 

Mattiasson tog för två år sedan upp BP i allsvenskan och belönades med att får sparken därifrån. Mellberg tog över. Nu ersätts han efter två överraskande bra säsonger av Mellbergs assisterande tränare.

Klubben säger indirekt att ”det är delar av Mattiassons arbete som kan förbättras”. Vore oerhört intressant att veta vilka. Är det så att han jämnt hamnar i konflikt med sina chefer och i så fall varför?  Och vilken allsvensk klubb vågar anställa honom nu, trots meriterna?  

Varför litar varken BP, eller Sirius, på Christer Mattiasson – vad är det som gör att han trots bra resultat får sparken på väldigt uppseendeväckande former. Att klubbarna inte vill ha honom längre och inte kan kommunicera det med respekt för Christer Mattiasson?  

Jag har en känsla av att det finns något gemensamt med Mattiassons karaktär eller beteende och relation mellan IFK och de två före detta spelarna. Jag har ingen aning om exakt vad det är men begrepp som förtroende, att vårda relationer och ärlighet går inte att runda här. 

Vad jag vill komma till är att i den bästa av världar, kommer kanske så väl Castegren, Fransson och Christer Mattiasson att tillhöra IFK Norrköping efter nyår? Är det fullkomligt otänkbart att den styrelse och sportsliga ledning som sänkt klubben de senaste säsongerna och nu står inför entledigande om någon månad agerar för klubbens bästa och inte tänker så mycket på prestige och sina egna sårade egon?