Börje Salming – strejkande puckproletär

Inom loppet av några månader avled först hans fru, sedan lillebror och tre dagar före Börjes begravning även modern. Som ett led i det sorgearbetet har Stig Salming berättat, inte sin, men väl deras historia. Den som startar med stolta, självständiga samer på 1800-talet och långsamt klingar av i samband med att Börje upplevt sin karriärs sista guldfest och lämnar Brynäs 1973. Han vann absolut ingenting alls, utom evig beundran och kärlek från svenska folket och fem miljoner Torontobor. Börje Salming var så stor att det i dag inte kan skrivas en svensk hockeybok utan att nämna denne den blågula elitidrottens egen Sven Dufva.    

I ”Berättelsen om Bröderna Salming” av Ulf Kriström och Stig Salming (Idrottsförlaget) skriver Gefle Dagblads f d hockeyexpert initierat med en fin känsla för såväl tidsandan som livets realiteter. Bokens stora värde, och varför alla Börje Salmings beundrare borde läsa den, är för att storebror både är mer talför och har ett eget perspektiv på lillebrorsans hockeykärlek och ibland självdestruktiva rättvisepatos. Det som bland annat gjorde att han misshandlade två svenska domare och en oskyldig Timråmålvakt – det senare ledde till att han nästan lynchades av en pöbel i en träbarack i Sundvall.   

Framförallt är det en bok om Gävle, om Sverige och en elithockeyklubb med vinnarskalle för drygt ett halvsekel sedan. Där man gick på kondis ihop, fick en 25-årig tränare som såg sig själv som ”organisatör” och tvingades tacka nej till landslagsspelare för lagen endast fick ha fyra backar. 

Tackade nej gjorde Thure Wickberg även när blivande landslagsbacken Kjell Rune Milton gick gratis till Brynäs men Milton bad om lite ekonomisk ersättning. När den enväldige pampen värvade Inge Hammarström från Timrå kom klubbarna inte överens och 19-åringen fick inte spela röra en puck på ett år. Fyra år senare skriver han och Börje på för Toronto. Samme legendariske ledare, kanske den mest framgångsrike i svensk fotboll och ishockey, behåller då de pengar spelarna fått från förbundet för att de spelat VM. Klubben skulle enbart förmedla ersättningen men Wickberg behöll pengarna, som hämnd för att han tyckte spelarna svikit klubben. 

Det här är en historia om då man kunde vara folkkär och ”gå genom rutan” men ännu känna sig som kung för att man fick ett par gratis Playboyskor och en klubbjacka i polyester. Hur bröderna i tonåren, tillsammans med i princip hela övriga laget, hade 33 mil till närmaste bortamatch och ofta tvingades gå till jobbet i gruvan direkt från den gamla risiga spelarbussen. Ingen skulle kunna komma på den galna idén att elitidrotten som slukade minst lika mycket tid som ens lönearbete skulle vara avlönad. Men konfektion, gratis fika och några sedlar i ett litet vitt kuvert fick en att känna sig som kung. I Gävle.  

Till sist hamnar Börje ändå 960 meter under jord. Men blott en månad. Sedan är det gruvstrejk i två månader och så en månad till i ett schakt innan han tar tåget söderut för att dela en tvåa på Söder i Gävle med Stigs barnfamilj. Modern kan andas ut – pojkarna dör inte i gruvan som deras far gjorde, 34 år gammal.

Just gruvstrejken 1969 var en vattendelare i svensk arbetarrörelse. Det var en spottloska mot Saltsjöbadsandan och många menade att organiserade kommunister hotade rikets säkerhet. De livegna elithockeyspelarna, i ibland annat Kiruna AIF och Brynäs IF, borde även de ha vägrat teka och lämnat isen. 

Det står inget om att Börje avslutade karriären i AIK:s utvisningsbås som delägare till ett kalsongimperium. Och det är först i relation till storebrodern våldsamma rykte (Stygge Stigge) som lillebror framstår som lite timid, tyst men mycket bestämd hockeylirare. 

Min enda, och rätt marginella, invändning är att boken är ful och i fel format.