Föräldrar i romaner om handboll, tennis och squash

Fyra romaner är med i årets genomgång. Två handlar om flickor/kvinnor och en om en ung handbollsmålvakt med en högernia till far och en målvakt till mor. Barnen växer upp i handbollshallen i Odense, de leker i korridorerna, de närmast bor där eftersom föräldrarna tränar flera andra lag. Efter att de skiljs sitter de på var sin långsida i hallarna och ser sina barn som om det var teater. De är inte pushiga, tränar inte sina barn men fadern är lite sur över att båda sönerna blev till faderns, (kanonskytten i Old boyslaget) antites. Och alla är sura på Ulrik Wilbek- damlandslagets tränare som sedan förde herrlandslaget till stora framgångar och nu är borgmästare på Jylland (Viborg?). Malte Tellerups ”Mestrene” (L&R) är en utmärkt handbollsroman, eller hybrid eftersom det både är autofiktion och en uppgörelse med elitidrottens IRL-moral och värderingar. Läs mer här. 

Då spelar föräldrar en mycket större roll i de båda andra romanerna. ”Western Lane” (Picador)var nominerad till Bookerpriset shortlist 2023 och är alltså skönlitteratur från översta hyllan. I engelskan Chetna Maroos debutroman bearbetar en dysfunktionell pakistansk/indisk trebarnsfamilj i London i början av 90-talet moderns bortgång. Gopi, en 12-årig flicka och hennes ”squashpappa” försöker förvandla sorg och saknad till energi. I en vit rektangulär värld med sina säregna, karakteristiska ljud. 

Pappan avgudar Jahangir Khan – en pakistansk squshspelare som mellan 18 och 23 års ålder vann 555 raka singelmatcher. På 80-talet. Han anses fortfarande vara bäst genom tiderna.  Men först och främst tillhör pappan jainismen – en gammal indisk religion där man uppnår en ”andra andning” och då kallas för ”segraren”. Gopi når aldrig dit men hon anses väldigt talangfull. Det anses också att en ung flicka i den här religiösa invandrarkulturen inte ska syssla med sport utan endast lära sig sköta hushållet och ta hand om mannen. Hon hotas av instängdhet, i flera olika rum och på olika plan. Istället blir Gopi kär i banägarens/tränarens jämngamle son, hennes squashpartner, där på sqashplanen.  

Chetna Maroo skriver med alla sinnena. Några av hennes betraktelser av det 62 kvadratmeter vita rummets ljud och rörelser är underbara. Jag överraskas av att en i mina ögon så intensiv och steril idrott kan innehålla så mycket poesi och sinnlighet. 

Enligt svenska förlaget Bookmark är Taylor Jenkins Reid en SoMe-sensation vars romanceböcker säljer otroligt väl. ”Carrie Soto är tillbaka” hade kunnat handla om Björn Borg ifall ”Burken” varit tjej. Soto, en lite trist träningsprodukt, slutar efter 30 Grands Slam-titlar och ett dåligt vänsterknä. Sex år senare gör hon, och hennes tennisfarsa, comeback med sikte på US Open-finalen 1995. Fadern, vars lättförståliga spanska inte är översatt, vet allt och framförallt vet han bäst. Även här är modern död.  På vägen till revansch är det mycket tennis, starka kvinnokaraktärer, okyssta vinnarskallar och lite romantik som inleds med den obligatoriska vinnarvalsen efter Wimbledon. Men tennisen förblir ytlig, en kuliss för alla känslor romanen rymmer, tycker jag. 

Ifall man gillar tennis och ”romance” är det ett måste men litterärt sett är det Klass 3 med uteslutande, korthuggen, väldigt amerikansk dialog. Översättningen, det är inte lätt att översätta så amerikaniserad språkdräkt och det blir inte bra. Ofta känns det som om en maskin gjort det.