Tre franska fotbollsnyheter (och mina egna vilda franska äventyr)

Så här kan man göra i franska ligan utan att få ett gult kort. Eller rött eller bli avstängd. En målvakt millimeter från att förlora synen eller en skada än värre. 

Är det inte något fel i domarnas utbildning och spelförståelse när de (inkl. VAR-granskarna) tycker att sånt här är OK.  För detta hade kunnat hända inte enbart i en topp 5-liga i Europa utan överallt. Målvakter, även världsberömda, är utsatta och utan beskydd, utelämnade åt spelare som till varje pris vill, och får, försöka göra mål.   

Hade däremot den vitröde Monaco-spelaren stämplat Donnarumma på foten eller smalbenet hade denne säkert fått rött direkt, även om han redan hade ett gult.  

St:Etienne fick igår en ny, norsk, tränare (samma kväll som en f d norsk spelare i ”Les Verts” gjorde mål på Barça i 96:e minuten). Medan många svenska klubbar betalar ett konsultbolag ca 500 000:- för råd som ”Paco” Johansen i Häcken, Askou i Blåvitt eller Henrik Larsen i Kalmar (och rekommenderade Andreas Alm till både danska OB och IFK Norrköping) väljer större europeiska klubbar ofta danska eller norska tränare, utan konsulthjälp. Men inga svenska. Vi tror att relativit framgångsrika tränare som Kim Hellberg eller Henrik Rydström är eftertraktade men att vara tränare i Allsvenskan är uppenbarligen ingen större merit. Du är marginaliserad. I bästa fall kan du bli assisterande till en skandinav i en större liga.     

Mitt tåg passerade St:Etienne på vägen till Lyon och dess flygplats där min nya Renault 30 väntade. Jag fick ha den gratis i 40 dagar så jag kunde köra ner till Barcelona och bevaka OS. Två år senare backade jag på en dumt placerad vägg utanför vårt hotell i St:Etienne med min splitternya Saab 900. Det var i sin tur en gratis reservbil i tio dagar (som gick 700 mil) efter att jag, i dubbade fotbollsskor halkat på bromsen och totalförstört fronten på pappas vita Fiat mot en jäktad stadsbuss i Malmö några dagar före resan. Jag, mina kompisar Håkan, Widde och en annan gaisare, hann kolla in stadion i St:Etienne innan vi körde till Montpellier (då hade vi på vägen ner blandat annat redan knackat på dörren till stadion i Karlsruhe, berättat att Lasse Granström var kung, och därefter fått en rundvisning och en öl av någon på kansliet). I den gamla franska kuststaden ( med rödvitt fotbollslag) såg vi Sverige vinna brons på en bar döpt efter en ledande fransk socialist och vapenvägrare som avrättades nästan exakt 80 år tidigare –  Jean Jaurès. Vår ambition att dricka ett literglas öl och sedan ta en ny ifall Sverige mot all förmodan gjorde mål slutade mindre lyckligt.   

Sedan tog de båten till Barcelona medan jag hängde på Tour de France ett par dagar, norrut genom Provence, över Monte Ventoux strax före klungan upp till Grenoble, Annecy och Albertville. Eftersom vi (jag och den läckra röda Saaben) var ackrediterade ( som sportchef på Z Magazine) kunde vi köra upp till Alpe d´Huez se ”Den lille piraten” vinna sin första stora seger, äta och dricka gratis i kylan där uppe innan vi med polisens goda minne körde genom de 21 hårnålskurvorna hela vägen ner till sommaren på fel sida av vägen. Det har hänt att jag tvingats köra på fel sida av vägen när jag haft brått men typ 15 kilometer i sträck…. 

Tåget norrut, två år tidigare, till Lyon gick från en liten, liten stad i Centrale Massiv, Frankrikes Norrland. Där hade jag totalförstört min egen röda Fiat då jag skulle svänga över en liten landsväg och tanka. Till saken hör att långtradarchaffisarna strejkade och hade blockerat alla stora vägar i landet. Och det var ont om bensin. Så småvägen här var en enda lång kö och på andra körbanan kom en av de lokala mest arroganta näringslivstopparna i sin stora svarta BMW. Bronsstrecken var 18 meter, hans front satt ca en decimeter på rätt sida om min växelspak. Polisen beräknade hans fart, på en smal väg längs en stillastående bilkö precis utanför en by till 120 km/h. Jag var helt oskadad men Fiaten kördes direkt till skroten. Medan försäkringsbolaget och SOS i Köpenhamn hanterade ärendet bodde jag på det enda övernattningsstället i den närliggande byn – ett gammalt värdshus nära kyrkan i Le Puy i tre dygn. Värdparet var som jag, i 30 årsåldern och jag minns att det var fint, trevligt, väldigt franskt men en fattig liten by helt offside. Inte ens Tour d´France hade väl varit där nån gång. I går slog så deras fotbollslag ut stora Montpellier och knöt så samman en historia om stora sportevent och lite väl vilda biläventyr i Europa för 30 år sedan. 

Jag förmodar det även säger nåt om mig. Att jag älskade att köra bil både långt och lite väl snabbt lika mycket som jag älskade stora idrottsevent, och Europa. Att ta färjan över sundet, passera Danmark och köra av färjan i Puttgarden vid midnatt för att sedan ta söderut i hög fart, bra musik och många cigg genom natten var ett sätt för en marginaliserad europé att integrera sig, på sitt eget sätt. Utan att skadas, som Donnarumma. Tänker på detta när jag läser Erik Nivas nyutkomna bok ”Fotbollsresan” där han skriver att ”lycka är att vakna upp på ett hotellrum i en främmande stad med en biljett på fickan”. Hade bil fast sällan biljetter men det var ett sätt att upptäcka Europa och bli en del av deras kultur. Både den ”bildade” och bollmässiga.