”Hvad vilja Pistons?” / Bilar, August Palm och Bobi Klintman

Detroit Pistons är ett amerikanskt basketlag som var framgångsrikt samtidigt som staden ( och USA) var världsledande i biltillverkning. Lagets aura brummade och glänste länge ungefär likt bilarna: stora motorer, mycket plåt och krom som hänsynslöst krossade motståndarna. 

Sedan kom européerna på allvar in både på bilmarknaden och i NBA-basketen och inget är sig likt efter det.  

Pistons är själva tumören i en amerikansk sportdekadens. Eftersom de varit sämst så många säsonger har de ofta fått välja först bland de nya stjärnorna, i den årliga draften.  Och ständigt misslyckats. Draften, inklusive lönetak, budgetbegränsningar med mera, är annars ett sätt att göra den professionella basketens mer socialistisk genom att försöka utjämna klasskillnaderna och öka vinnarsolidariteten mellan klubbarna.

Efter sju säsonger och åtta draftbedrövelser kände ägarna nu att staden Detroit, laget och inte minst den hårt prövade publiken behövde en förändring – behövde vinna lite, vinna nåt över huvud taget. Alltså plockade man i höstas in tre ”outlet- gubbar” som kan skjuta, vinna matcher och höja den ende relative stjärnan, Cade Cunninghams, assistaktier en aning. 

Alla jublar idag men sportjournalister sätter som vanligt de blaskiga rubrikerna på tok för tidigt. Som om det var procenten ( Åke Cato och Sven Melander?) och inte spelet och talangen som var avgörande för klubbens utveckling. Bara det faktum att Cade nu brett lanseras som MIP (mest förbättrade spelare) för två ynka poäng mer, visar vilken övertro USA har på den hägring och illusion de kallar ”vinnare”. 

Medan andra klubbar balanserar byggandet av ett nytt storlag på unga talanger med erfarna lärare på planen (likt Spurs med CP3 och H. Barnes som stöttar dess 21-årige franske stjärna) utgör gänget i Pistons (undantaget återvändaren Tobias Harris) en grupp ökända för att alltid skjuta före att passa bollen. De spelar inte speciellt bra D men de genererar kortsiktiga vinster. De har kommit in från bänken och fått hysta spektakulära treor de senaste fem, sex säsongerna. Nu är de, plötsligt stjärnor, i vissas ögon (den ende européen i Pistons är malmöiten Bobi Klintman men 23-åringen har endast fått spela fyra minuter den här säsongen). 

I mina ögon är det en botoxbasket, ett börsspekulationslikt bedrägeri som ger snabbt, upp-pumpad ansiktsprofil och procent men bedrar de riktiga supportrarnas hjärtan. Pistons största enskilda fel, förutom alla usla draftpicks, är att de för ingenting tradade bort KCP – en verkligen ”unsunged hero” med två ringar och förmodligen den ende som varit startspelare i tio säsonger och ändå bara snittat 11 pinnar. Han är en stjärna. Pistons och Detroit är hopplöst förlorade, och förlorare. Eller tänker Trump med Musks hjälp nu introducera en ny amerikansk vinnande elbil och hänvisa till T-Forden: America first, i en X-Ford? Att resa Detroit, och dess basketförening, ur askan och förödelsen?

PS ”Hvad vilja socialdemokraterna?” är rubriken och inledning på journalisten August Palms agitatoriska gärning i Sverige (med inspiration från Hamburg och Köpenhamn där han bott och arbetat) Det historiska talet ”Hvad vilja socialdemokraterna?” framförde han den 6 november 1881 i Malmö. Den förändringen blev helt OK, men det tog rätt många säsonger och nu är det åter ”re-building”/ ”re-branding” på gång inför riksdagsvalet -26.