Golf och militär nedrustning

Golf och krig följer vissa cykler. Under efterkrigstidens blev Sverige en av världens rikaste länder. Det innebar bland annat att smålantbruk och åkrar övergavs medan industrin efterfrågade än mer arbetskraft än f d bönder. Sverige importerade sådan och så kunde de svenska löntagarna fortsätta rösta Socialdemokratiskt medan man byggde bland annat ishockeylador och golfbanor var helst det fanns plats. Det var ungefär samtidigt som bilägandet sköt i höjden – alla skulle plötsligt ha en Volvo eller Saab.

I samband med Berlinmurens fall började Sverige nedrusta försvarsmakten och löntagare började spela golf istället för tennis. Då Sverige förra gången nedrustade, i början av 20-talet, fick en regementschef i Kristianstad en idé och passade på att förvandla en del av Rinkaby skjutfält till golfbana. Landets femte (eller sjätte), i konkurrens med Torekovs. Det var ren överklass, alla högreståndspersoner utom prästerskapet deltog men framförallt var det adeln och militären som sliceade och duffade. Det sista, 10:e hålet, var 880 meter långt, år 1924.

Nu har det kommit en bok om seklet ”Kristianstads Golfklubb 100 år” (Red. Mats Welff). Det är en vacker, grön coffetablebok. Gillar speciellt att dagens 36-hålsanläggnings fauna och fågellivet får sina egna kapitel. 

Nu ska vi upprusta igen. Ifall försvarsbudgetens del av BNP fördubblas innebär det att ca 150 miljarder ska omfördelas. Vilket i sin tur betyder ett annorlunda Sverige. Innebär det en comeback för golfen, eller golfmiljöer, fast med mindre prål och lyx? Golfen borde kunna erbjuda en frisk promenad i vacker miljö på cykelavstånd för krigsångestfulla stadsbor i behov av bra luft och en rejäl promenad. Eller blir det frisbeegolf i stadsparken i stället? Det enda som är säkert är att de resterande regementscheferna i landet inte kommer hinna anlägga fler golfbanor.