Varför Sverige inga cyklister har?  

Krusbär har vi. Sämre med cykelkungar. Sverige hade några, amatörmässiga, på 60-talet. Alla popband skulle vara fyra, liksom The Beatles. Gösta ”Fåglum” Pettersson (i fyra bröder från Vårgårda) var definitivt sångaren. De inredde ett pyttelitet museum där på västgötaslätten – jag undrar om det finns kvar?

Av olika orsaker har under korta perioder Tommy Prim, Alf Segersäll med flera gnistrat till för att sedan slockna lika snabbt. Segast var nog ”Bergsgeten från Malmö”, Sven-Åke Nilsson,  som i Tour de France klättrade upp till slutplaceringarna 11, 12, 7, 8, 14och var trea i Vueltan 1982. 

Svenskar som borde kunnat bli världsstjärnor på landsväg valde längdskidor eller skridsko. Det är samma ensliga och ensidiga idrottande som utmanar gränserna för vad kroppen klarar. Men varför inte cykel – det kan inte vara vädret för det är ungefär lika jävligt på Norra Jylland (Glynøre) som i södra Svealand. 

Har det något med religionen att göra? Att världens mest protestantiska land inte är redo att lida så offentligt i Guds natur som bara katoliker kan? Att det är lite hädisk och blasfemiskt att stänga av en stor fin bred asfaltväg bra för några cykelfreaks? Upplevs enskilt lidande och sportsspäkande som en svaghet av oss devota lagsportsprotestanter? Fast det utesluter förstås Grundtvig och alla andra semikristna danskar. 

En annan teori utpekar vår stora bilindustri och den stolthet sossarna cashade in på parlamentariskt. Sverige var ”världens modernaste land” och ”vad som är bra för Volvo är bra för Sverige”, förkunnande dåvarande finansministern Gunnar Sträng i Riksdagen. 

Direkt efter kriget byggde sossarna, framförallt i huvudstaden, nya stora breda vägar och broar och då försvann alla cykelbanor (liksom alla gamla hus i ”City”). Det var en ytterst medveten form av transportetnisk rensning. Det stod ingen cykel i Folkhemmet. Om du inte hade egen bil var du inte riktigt svensk. Vilket naturligtvis alla invandrare tagit fasta på. Mannen bakom rensningen blev sedan ordförande i Ishockeyförbundet och avslutade sitt politiska kall med att försöka riva almarna i Kungsträdgården för att ge plats åt en trappa till den nya tunnelbanestationen. 

Den lille, spenslige, skallige Hjalmar Mehrs samhällsvision går igen runt om i världen: att de män som cyklar ses som fattiga, och än värre, omanliga. Runt om i världen väcker vi på pedaler hat och förakt – utan i de stora cykelländerna där man hyser respekt och förståelse, till och med kan uppleva avund över en cyklist. Som i Danmark, Frankrike, Benelux-länderna samt Italien och Spanien. Tyskland är splittrat mellan en klimatmedveten klass och den vittrande självbilden hos de som möjliggjorde epoken som världens ledande bilproducent. Slovenien? Slovenien är ett väldigt annorlunda land inte utan inspiration av grannen i väster men så pass fattigt och ockuperat att det skapat några av nutidens allra största idrottsstjärnor. Slovenien går alltid under radarn. 

Så en klimatmässig, en socioekonomisk och en transportpolitisk förklaring hur sossarna krossade svensk cykelkultur och skapade en gigantisk brist på bra landsvägscyklister. Jag får trösta mig med att klimatkrisen gynnar cykeln – snart finns det varken natursnö eller naturisar kvar och då, kanske, kan Sverige få fram en tävlingscyklist av klass.