Min bror och jag (och pappa Sten)

Idag begravs min storebror. Idrott var viktig, vi möttes ofta i den. Musik, bilar men framförallt idrott. Det här är en slags sista hälsning. Om allt annat min bror och jag delade –som inte handlar om sport – har jag skrivit om på bloggen Maxtiofingrar.

Thomas var vänsterhänt, vänsterfotad och snabb. Ruggigt snabb, liksom pappa. Min totala motsats. Men vi tävlade ibland. Flyttade vi pingisbordet och möblerna hade vi säkert 10 x 5 meter glatt golvyta i hobbyrummet. Var sitt mål av stolar med en tunn skiva till ribba och så bandy- eller hockeyklubbor och en tennisboll. That´s it. Typ, innebandy, i slutet av 60-talet, innan det uppfanns. I timmar, som i trans. Innan mamma ropade att det var mat och vi motvilligt fick springa upp i köket.

I trädgården hade vi en liten fotbollsplan med trädstammar som stolpar. Thomas sköt hårt, jag blev en ganska bra målvakt. Pappa Sten var med och spelade, ofta initierade han pingisen eller fotbollen. Han körde också till alla matcher vi spelade oavsett sport, ifall han var hemma från Riksdagen, i Stockholm. Vi körde alltid ned till MFF:s hemmamatcher – jag vet inte om han och Thomas genomförde samma pilgrimsfärder från exilen i Helsingborg när jag var alltför liten. HIF fick jag alltid se ensam utom den där gången då det snöade i premiären som slutade 9-1 mot Atleten och Bosse Karlsson var med och hade slängt sin resultatlott för det verkade så absurt. Vi gick omkring och vände på hundratals små papperslappar efter matchen.   

Vi spelade mycket pingis och fotboll också. Framförallt mot pappa. Thomas var alltför bra för mig. Han vann alltid, liksom i tennis men sista gången vi möttes över Stigabordet med den tunna gröna skivan (typ för 25 år sedan) hade jag tränat upp min vänsterhand och vann 21-19. Han märkte det inte, sa han. Han vägrade tro att jag spelat med vänster hand. Det var mycket märkligt, allt samman. Vi boxade också, med var sin hockeyhandske, i slutet av 60-talet. Thomas vann alltid. När jag skrev en krönika i DN om pappa och boxning nämnde jag det som en lustig anekdot. Att vi låtsas-boxandes medan pappa satt och skrev boxningskritiska debattinlägg rakt ovanför våra huvuden. Thomas hotade med att aldrig prata med mig mer ifall anekdoten publicerades. Det var en av flera sådana saker som inte skulle nämnas , som aldrig hade skett. I Thomas värld.   

I trädgården hade vi en liten plan, Thomas sköt hårt, jag blev en ganska bra målvakt. Pappa var med och spelade, ofta initierade han pingisen eller fotbollen. Han körde också till alla matcher, då han var hemma från Riksdagen, i Stockholm.  

Jag minns inga handbollsmatcher i IS Göta men såg mina första fotbollsmatcher med Thomas i Ringstorps BK tröjor. Mörkröda med vita byxor. Som Danmark. På tjockt, frodigt mörkgrönt gräs. Sååå vackert. Det var på den tiden man fortfarande kunde fösa ihop ett gäng småkillar och bilda en fotbollsklubb, ett kvartersgäng. Ringstorps BK spelade i början inte på Norvalla utan på St:Marias plan. ”Inhängnad”, inte med högt stängsel utan stora granar som även skyddade från insyn. Det måste ha varit konstigt för motståndarna att spela på ett mentalsjukhus. 

Jag satt mittemellan Thomas och pappa på min första allsvenska match, den historiska på Olympia den19 augusti 1965. Thomas var ”himmelsblå”, jag blev HIF-are den söndagseftermidddagen. Man kan läsa mer om matchen här. Vi såg väldigt lite fotboll samman, förutom i TV. Började med VM -74 på Åhusgatan och slutade med EM-92 där utanför  Karlstad, där de bodde granne med den ryske hockeybacken i FBK.  

Thomas lämnade väl för Råå i junioråren. Råå och Arlöv. Och om jag minns rätt en kort sejour i IK Bergandy, samtidigt som jag spelade i pojklaget. Ett par gånger tränade vi ihop, en smällkall vinter. Jag var väl 14 och precis flyttats upp till A-laget, Thomas var stjärnan. Jag tror Thomas lämnade för Arlöv samtidigt som lille Roland Nilsson lämnade för HIF, och sedan IFK Göteborg. 

Thomas var en stor talang i tennis. Han låg som 14, 15-åring i toppen av HTK:s ”stege”, rankinglistan på väggen på Pålsjö tennis. Med mycket rött grus på golvet, en blommig soffgrupp för utebruk och doften av en tout cas och sommarsvett. Han spelade far och son-turneringar med pappa och de förlorade alla finaler mot Torsten och Toto Johansson, Kronprinsens TK. De var den tidens skånska Björn och Robin Borg. 

Han gillade att lira hockeybockey i Kristinehamn. Och fotboll i Villastaden. Det var en slags värmländsk inskolning, tror jag.  Slutade han med fotbollen då han flyttade till Karlstad? Mycket tyder på det, känns som det fortfarande är en stor vit fläck på fotbollskartan. Istället tog intresset för Boltic och FBK över. Sedan började han kommentera FBK:s hemmamatcher över Sjukhuset lokala kanal. Jag tror han älskade det – en liten del journalistik och en liten del elitidrott. Vi såg Håkan Loob slå nån slags målrekord en gång. 

Ambulansen anställde en massa hockeyspelare innan Percy Nilsson köpte över dem till Malmö. Det var så han träffade bland annat Mats Lusth. Hockeybacken och tränaren som kom ut med sin självbiografi strax före jul. Det var så vi hade sista kontakten – jag skickade upp boken till Thomas för Mats skriver väldigt fint om sin tid på ambulansen och hur mycket om livet han lärde sig där. Precis som jag tror Thomas lärde sig mycket genom lagidrotterna. 

På den tiden var man inte professionell, varken i tennis eller fotboll. Det var helt enkelt inte lika lockande att satsa allt på… …en hobby med i bästa fall lite fickpengar. Kanske var det därför Thomas inte odlade sin stora talang, varken i fotboll och tennis. Han hade nåt långt, i båda sporterna men slutade medan han ännu var i äldre tonåren. Och sedan tonade väl idrotten ut, tänker jag. Men jag kan aldrig tänka på min storebror utan att tänka på idrott, på den dagen på Olympia och på min sensationella pingisseger. Den som satte punkt för våra syskonfighter. Jag vann, men Thomas var bättre.