En litterär ”förstekategoriare”

Klungan är samlad. Det blir ett spurtavgörande på den åttonde etappen av Girot. Coppi och Bartali rullar in i Venedig nära varandra, med ett öga på rivalen och ett på vägen. De ligger fortfarande sida vid sida även i sammandraget men i morgon måndag väntar Dolomiterna, då ska giganternas envig på allvar starta. De rullar över mållinjen på det fullpackade torget och hinner knappt bromsa innan de omringas av hundratals cykelfanatiker som alla vill vara nära hjältarna, kanske till och med röra vid dem, vid deras heliga cyklar. Det är kaos. Folk skriker, tutar, trängs och ingen kan ta sig fram nånstans. Det är likadant efter varje etapp.  

1949 följer författaren och journalisten Dino Buzzati sitt första cykellopp, i en bil som ofta befinner sig långt från cyklisterna. 1949 fanns inga helikoptrar eller TV-kameror. Idag kan hela världen över följa de stora etapploppen i realtid. Man behöver inte missa en enda sekund, under tre veckor. 

1949 var många etapper nära 300 km långa, åtta, nio timmar fulla av stekhet sol och förrädiska punkteringar på grusvägarna. Det är därför alla cyklisterna har slangar runt hals och axlar. Efter målgången satte sportjournalisterna sig och skrev långa, lätt dramatiserade texter om hjältarna de inte kunnat följa men väl intervjua. Texter som trycktes och lästes morgonen därpå av hela Italien. Fast Buzzatis ”fina” romtidning Corriere della Sera kom inte ut på måndagar (likt konstmuseer), den dagen var vigd åt den rosa sportpressen. 

Så istället skriver Buzzati denna sen söndagseftermiddag i Venedig en novell om tre förlorare, ”De där faller för tidsgränsen” (likt staden han sitter i – den lever på lånad tid). Tre unga, skitiga, slitna ryttare som är så långt efter att de glömts bort och när de kommer fram till torget är folkmassan på väg därifrån. De tvingas stiga av, ropa, skrika men ingen förstår att de är tävlande utan tar dem för hängivna supportrar iklädda deras favoriters tröja. På väg åt fel håll. Och en av dem skulle möta sin fästmö här, efter målgången som inte längre finns. Hon som kanske ändå kan övertalas att gifta sig med en fattig cyklist efter säsongen? 

Dino Buzzati, utan tvekan en av 1900-talets fyra, fem främsta italienska författare, väljer att den här gången, när ingen ändå skulle läsa hans rapport från tävlingen skriva ett eget slut, om de allra sämsta, alla tävlingars antites. De som cyklat över exakt samma berg som Fausto Coppi och Gino Bartali, blott alltför långsamt. Det är en genial text om cykelloppens offer, dess nödvändiga, närmast livegna statister, ett anonymt, utmattat proletariat,  på pedaler. 

Men cykellitteraturen kanske främsta verk börjar på en båt. Om natten, i turistklassen. I sexmannahytter ligger cyklisterna och sover. Cykeljournalisterna tassar omkring på båten som nyss lagt ut från Genua och är framme i Palermo ett och ett halvt dygn senare. Den glider tungt fram i den stjärnklara natten och hälsas av lanternorna på små anonyma fiskebåtar i det guppande mörkret. Cyklisternas trygga andhämtning i mild dur ackompanjeras av dieselmotorernas diskreta basgång. Allt är mycket lugnt och fridfullt på SS Saturnia. Om tre dagar börjar Girot, en 450 mils omväg tillbaka till Norditalien och dess snöklädda bergmassiv. På cyklar som ständigt punkterar på grusvägarna. 

Ungefär så, likt en saga,, är Dino Buzzatis ”Giro d´Italia 1949” (Jensen & Dalgaard forlag översatt till danska av Hanne Jansen). En saga men det är också 21 (minus 3) tävlingsreferat, en serie samhällsreportage anno 4 efter fascismens fall och stor skönlitteratur. Det hade lika gärna kunnat vara manus till en svartvit Fellinifilm från 50-talet ( plus ”Och skeppet går” från -84) om det nu inte var för den totala avsaknaden av kvinnor. Fellinis filmer handlar egentligen alltid om kvinnor, starka känslor , drömmar kryddade av magi. Vad som är sant och falskt, eller åtminstone fantasi är ganska luddigt. Spelar det nån roll, för upplevelsen? Spelar det egentligen nån roll ifall Bartali, den buttre gamle katoliken, besegrar den yngre vänstersympatisören och relative playboyen Coppi från Norditalien? 

1949 har Gre-No-Li har precis köpts av Milan och den svensk anfallstrion ska dominera sportsidorna de kommande åren. Men då Calcio slutar i mitten av maj tar Coppi och Bartali över i Italien. I radion, och tidningarna dagen efter. Reportagen måste vara levande så Buzzati skildrar ofta ansiktsuttryck och väver små sagor med utgångspunkt i vad han tror cyklisterna känner och tänker. Och hela tiden är landskapet, scenen och de små byarnas invånare närvarande. Journalisternas lilla cabriolet glider igenom folkmassorna och möts oupphörligen av hejarop och upphetsade frågor om vems som leder. När Coppi och Bartali, ja när hela Italien för några få ynka sekunder susar förbi just deras lilla anonyma by är de mittpunkten i ett splittrat land och Buzzati sätter ord till det försiktiga enandet efter 30 år med krig och fascism.

Utgåvan har kompletterats av texter om de etapper Corriere della Sera förträngde. Plus ett förord av före detta girocyklisten Brian Nygaard. Naturligtvis är mycket annorlunda idag, samtidigt är det nästan en identisk värld. Den största skillanden är att Girot och de andra stora cykelloppen förvandlats från semiverkliga sagor till en exakt och repriserad kopia av ögonblick. Därmed har också de även förlorat en del av sin magi, sitt väsen. Giro d’ítalia 1949 är en världslitteraturens ”förstekategoriare”, en episk kärleksförklaring till såväl tävlingscyklister som ett sargat, ständigt punkterande Italien. 

Här framstår berättaren ibland som man, ibland barn men alltid fascinerad, förundrad. Likt en saga där de trampar iväg, förvandlas till ett annat väsen oavsett om de kämpar om segern eller bara tvingas baxa sin utmattade lagkapten över bergen. Dessa berömda eller anonyma hjältar som slåss för nästan inget annat än berömmelse, beundran och kärlek skapar ett lopp, ett Giro som i sig är en italiensk saga. Om moral. Plus världslitteratur, plus en fantastisk bok om Italien och italienarna fyra år efter världskriget. 

PS Bilden är tagen i Dolomiterna, eller Alperna. På nån av de klassiska topparna. Slutställningen blev som bilden: Coppi vann fast med mycket större marginal. Sportchefen för Bartalis stall hävdar att när en hjälpryttare, en assistent, cyklade upp till stallbilen och berättade att Bartali hade problem med en smygande punktering hörde Coppi det och satte i väg i rasande fart. Det försprånget blev alltför stort för den åldrande Bartali. Enligt stallchefen.