Det som måste sägas om: cupsemin MFF-IFK Göteborg

Efter två säsonger med dålig ekonomi och degraderingsångest stod IFK Göteborg upp och skakade inte enbart de här säsongernas obestridda mästare. De skakade också av sig två säsonger av förnedring och fatal impotens. Blåvitt gjorde det med billiga, unga spelare med gott självförtroende. Och imponerande publikstöd. Blåvitt löpte kopiöst, tog alla närkamper som om det var den sista. Med den inställningen kommer de tillhöra övre halvan i årets serie. 

Malmö FF gjorde en bra cupsemifinal under ordinarie tid (frånsett första kvarten då de mer stod och beundrade de för dagen orangekläddas energi) men har fortfarande svårt att omsätta bra chanser i mål. 

På pluskontot två verkligen vackra mål. På minuskontot det faktum att det inte blev många fler. Taha Ali är fantastiskt på det svåraste som finns inom fotboll: funktionella dribblingar. Det mesta andra är han dålig på: som att göra mål även när det är svårt att undvika det. Som att försöka slå en lång hög boll över en desorienterad målvakt men se bollen hamna närmare hörnflaggan än det övergivna målet. Eller dribbla av målvakten och sedan snubbla ut bollen framför tomt mål. På sätt och vis även det en konst. 

Vill sätta frågetecken för Ricardos utboxningar och närkampsspelet i egen box vid fasta situationer. De två målen hade man inte släppa in med motståndarnas inställning. Dessutom märks det tydligt att Nils Zätterström spelar för lite. Han måste få mer speltid i allsvenskan för att fortsätta utvecklas. Jag har också synpunkter på Isaac Kiese Thelin men det blir i nästa text.  

I stort var Malmö alldeles för bra. Man kunde byta in spelare och höja lagets kvalité. Och då har man ändå den kanske allra bäste på läktaren. Men MFF måste vänja sig vid att de allsvenska motståndarna kommer spela som Blåvitt, och Elfsborg. Mycket fysiskt och med stort mod.