Allsvenskt tips – Del 1: Förutsättningarna

Omsättningen ökar. Överallt. I trupperna, på bänken, på planen. Ingen sitter säkert, inte ens på sportchefens kontorsstol som i vissa klubbar snurrar värre än en karusell. 

Det finns i princip endast en enda garanterat återkommande förutsättning, en konstant som är seriens egentliga blodomlopp, säsong efter säsong  –  dess hyllning blir textens final. 

Omsättningen märks tydligast i spelartrupperna. Nästan alla de klubbar som tippas på övre halvan av serien har minst tio spelare in och tio ut. Det skapar möjligheter men också problem när omsättningen är så stor. Och alla de här spelarna från helt annorlunda fotbollskulturer och aldrig haft en svenskutbildad tränares unika egenskaper (…), eller de som tillbringat en ynka säsong i en rad olika klubbar, tränat halvdant ett år i typ Holland eller gjort fyra matcher för Primavera-laget – hur snabbt kommer de anpassa sig till allsvenskan? 

Två skräckexemplen dels 27-årige Pontus Dahlberg, allsvenskans bäste målvakt för sju säsonger sedan dels nu 26-årige Daleho Irandust. För sex, sju säsonger sedan tog även han plats i vinterlandslaget, i U21-landslaget och hade, i Häcken, talang i paritet med Alexander Isak. Så gjorde han några välbetalda säsonger på bänken i Holland, kom till BP och platsade inte. Och då borde han ändå vara anpassad, fast just kanske inte direkt till Olof Mellbergs tränarregim. Han förstås en spelare som Mellberg under inga omständigheter gillade men hur man kan gå från en enorm talang till konbärare är anmärkningsvärt. Och välja så fel klubb. Och det finns massor av ”Irandustare” i årets allsvenska och Dahlberg har jag tyvärr tvingats skriva mycket om på den här bloggen.   

Så stora trenden år 2025 är skandinaviska spelare, allra helst danska 23-24-åringar från Nordic Bet-ligan som en gång var megalovande akademispelare hos de stora klubbarna. Fram till i år mest offensiva spelare men nu har man också börjat plocka in danskar i backlinjerna. För fyra, fem säsonger sedan var de utländska skandinaverna kanske 20-25. Idag är de närmare 100. 

Så en anledning att jag inte riktigt tror på de tre stora 08-klubbarna är att de plockat in många spelare som i bästa fall behöver inskolas under våren. Så att värva få men startspelare är ett koncept jag tror mer på. Däremot tycker det är ett svaghetstecken att värva spelare i sista veckan. Känns ofta lite desperat att tränare och sportchef plötsligt, fem i tolv upptäcker att de saknar en länk, eller känner att nån är övertalig.

Det är lätt att stirra sig blind på spelarna. Tränaromställningen är lika snabb. Speciellt som det tar minst två säsonger för en tränare att implementera sitt tänk, sin taktik och skaffa de spelare han vill ha, eller föredrar. Precis som att slippa en del spelare som bara är en belastning. Kontinuitet, och anställningstrygghet för tränaren är en förbisedd resurs. 

Allsvenskan har, om jag räknar rätt, blott en tränare som gjort fler än två säsonger i klubben- Fredrik Holmberg i Gais. Så överraskade de också alla 2024 med att spela snabbt och hårt och bra – trots att alla spelarna var okända och mer liknande ett gäng glada planproletärer. MFF:s Henrik Rydström har gjort två säsonger. De resterande 14 har alla varit högst en säsong i respektive klubb. Hälften av seriens tränare har mindre än ett år i klubben. I det perspektivet lär det bli väldigt tufft för en del tränare i allsvenskan, även 2025. Samtidigt är jag glad för att en del av de som återvunnits säsongs efter säsong nu inte är kvar: som Stahre, Alm, Janne Anderson med flera. Samtidigt har Häcken fyndat Jens Gustafsson som jumbo i en arabliga… …det enda positiva med det, för Häcken, är i mina ögon att han saknar en stark AIK-koppling.

Det finns naturligtvis också ett samband mellan  tränar-tillit, ekonomi och miljö/kultur. Nya lag från små omständigheter med oerfarna, ganska nya tränare och ännu icke integrerade spelare kommer få det svårt. Bottenlagen kommer att bli de samma, inkluderande nykomlingarna, som förra säsongen – med nåt undantag. Vilket delvis beror på att Superettan är alltför dålig – men det är inte ett unikt allsvenskt problem. Det har snarare ihop med att nästan alla ligor har alltför många lag som sänker kvalitén men höjer antalet matcher och samtidigt miljon- och miljardersättningen för TV- och reklam.  

Det problemet har UEFA också lyckats implementera på det europeiska cupspelet. Det är kul att Djurgården är i kvartsfinal men motståndet har ofta varit av medioker allsvensk karaktär. Både i gruppspelet och slutrundan har de lyckats ta sig vidare trots att de inte varit speciellt bra. Framgångar i Europa skapar också ett falskt skimmer runt klubben. Det ger en del pengar men de pengarna skapar ofta enbart högre krav på framgångar, som i sin tur skapar Irandustare eller de med högst löner i allsvenskan men som inte ens platsar i laget: som Guidetti, Albin Ekdal med flera.  

Det bästa med allsvenskan, och det som i princip alltid håller samma relativt höga internationella nivå match efter match, är publiken. Om vi sedan kunde slippa alla klubbar med mindre snitt hemma än 8000 och 80 procents täckning hade även allsvenskan och svensk fotboll kunnat utvecklas på samma sätt som publiken. Men den bistra sanningen är att 16-lagsserien inte hänger med.