De tatuerade tifosömmerskorna

Den kvinnliga speakerrösten förklarar direkt att detta är en dokumentärfilm utan ansikten. Sedan får vi följa kortsidessupportrar i flera världsdelar med tiotusentals ansikten i vild glädje och djupaste sorg. Mycket känslor och enormt vacker kollektiv koreografi. I bjär kontrast till de tysta allvarsamma, tatuerade ansiktslösa Änglarna i en hangarliknade svinkall byggnad i 031-trakten. 

Enligt en italiensk farbror, som vi inte heller får se, är tifon en italiensk uppfinning – möjligtvis med inspiration från Brasilien. Själv slås jag av tanken att det kanske var de kommunistiska fotbollsläktarna och torgen på 50- och 60-talen som skapade de här gigantiska, kollektivt koreograferade bilderna. Framförallt i Sovjet och Sydostasien plus förstås i de politiska tifomästarnas Nordkorea. Fast de flesta av de människorna var där nog inte frivilligt. Det är däremot fotbollssupportrarna, även om de svenska och den italienska farbrodern inte vill visa sina ansikten och deras kortsidesverk är en slags scenkonst av övertydliga symboler men med mer humor och stolthet än hat. 

Ranghild Ekners dokumentärfilm ”Ultras” är intressant, vacker och lite väl romantiserande. De huvudlösa Änglarna skapar jättelika tifon. De ritar, syr, målar och skapar gigantiska kortsidesbilder för att hylla sitt lag. Bara för att sedan kasta allt och vilket är en del av kortsidesbildernas etik. Bilden av klubben, laget, staden är lika förgängliga som förra matchen, poängen, tabellen e t c. En match är en värld i sig. Sen går livet vidare. En lite summarisk sammanräkning i filmen gör gällande att varje hemmatifo skulle kosta cirka ½ miljon att tillverka. 

Det fanns för länge sedan en stjärna i FIK Göteborg  som hette Reidar Ekner – kanske är det därför regissören enbart fokuserar på Blåvitt? Det finns de som gör bättre tifon i Sverige men det är vinnande klubbar. IFK Göteborg har haft sex, sju förnedrande säsonger på rad nu och ändå är det fullsatt på matcherna. Det är imponerande och kanske delvis tack vare dessa tifon. Det är i alla fall inte fotbollskvalitén som lockat. 

För att återvända till de huvudlösa romantikerna. De sliter på heltid framför Västra Götalandsregionens hårdast arbetande symaskin. Och sedan åker de buss till bortamatcher som blir en slags 24- timmars killfester i buss med fylla och falsksång. 

Att den supporterkultur som skapar tifon även i Sverige inkluderar bengaler, box och polishat får enbart en marginell roll i filmen. Och det är i princip endast supportrarnas perspektiv som ges även om den italienske farbrodern tycker att det blivit lite väl mycket våld. Filmen nämner inte heller alla de högerextrema, fascistflörtande elementen i den svenska (och speciellt italienska supporterkulturen). Begreppet Ultras står fortfarande för många, inte minst för mer vänsterorienterade supportrar som mig och mitt St. Pauli, som ren högerextremism. Lech Poznans fans ges en lite småkatolsk offerroll i filmen, det kunde lika gärna varit till exempel Lazio, Chelsea, Rangers eller Real Madrids högerextrema Ultras. 

Det andra stora problemet som filmen märkligt nog undviker är genus. Alla de tuffa tifosömmerskorna i Blåvitt är unga män. I Italien är det få kvinnor och på de marockanska, eller polska, kortsidesläktarna är det enbart unga män. Jag skymtar inte en enda kvinna. Däremot är det många unga tjejer de indonesiska läktarna., och kvinnor på de argentinska. Alla med en passionerad lidelse, i det här fallet är läktarsången närmast en psalm om den grönsvarta svarta kärleken. Det får mig att tänka på Gais, och Hyllie IK.