Cykelvärldens Ironman

Paris-Roubaix körs just nu för 122 året. Det är den jävligaste cykeltävlingen som finns. Jag känner en som kört den med en höghjuling på Öppet spår, eller Öppet skump som det borde heta. Han är inte klok. Det gör helvetes ont att köra 260 kilometer, varav 55 km på usel, gammal stor livsfarlig kullersten. Sådan som är lite rund och ligger med stora mellanrum och i mellanrummen ofta lera…

Jag hatar kullersten och gatsten, om jag är på cykel, speciellt en höghjuling. Det är därför jag avstår årets EM på höghjuling i Belgien i början av september –  delar av det är ”pavé”. Men dagen lopp är annorlunda och det är bland de allra finaste endagarsloppen som finns. 

Har man inte vunnit Paris – Roubaix är man enligt många inte riktigt erkänd. Det är ett av skälen till dagens mest uppmärksammade debutant – världens kanske bäste asfaltscyklist genom tiderna: Tadej Pogacar. En slags cykelns Gunde Svan. 

Är han favorit? Nej! Vinner han? Ja, troligtvis för han är inte enbart modig och starkare och mer innovativ än någon annan utan även för att han har den största vinnarskallen. Enda hindret är att han faller så många gånger, eller punkterar, att han tröttnar. Förutsättningarna för många fall och störtningar är goda – det har regnat hela natten till i dag.

Jag ser loppet från start på danska TV2. Intresset är betydligt större för loppet än för FCK-Bröndby i Parken kl 14:00. Där f ö alla bortafans är förbjudna. På vägen till Roubaix är alla bortafans. Mads Pedersen nämns som en av favoriterna.