St:Étienne

Näst sist i Ligue 1. Lyon på hemmaplan. En match, ett slags derby, man inte vunnit sedan 2019. Så vinner man, 2-1, och har med fyra matcher kvar fortfarande chansen att hänga kvar. Att dessutom vinna den viktigaste matchen på säsongen är starkt. All heder åt deras norske tränare Eirik Horneland. 

Det är ett konstigt derby, likt HIF-MFF fast tvärtom. 

Les Verts dominerade fransk klubbfotboll tills Lyon tog över på 80-talet. Lyon är den stora, rika staden, St:Étienne en fattig men stolt liten fotbollsstad och arbetarenklav. En stad som sdan slutet på 60-talet förlorat 25 procent av sin befolkning. Dessutom granne med det som Frankrikes ”Norrland” – där jag fastnade en vecka efter att ha totalförstört min bil. Vägen till att följa/ hålla på en fotbollsklubb är ofta ologisk och märklig.  

Jag stötte först på dem i Europacupfinalen mot Bayern -76 på Hampden Park. Rochesteu – den långhårige, tekniske yttern. Spelade faktiskt innermittfältare med en av dess dåtida giganter  (Jean–Micheal Larque) i en journalistmatch 20 år senare. ASSE var även Platinis klubb och jag försökte ibland besöka arenan då jag bilpendlade till Barcelona sent 80-tal och tidigt 90-tal men jag har aldrig sett dem live. 

De åkte ur första divisionen för tre år sedan och är alltså nykomlingar nu. Jag skrev ganska ofta om dem- för 10-15 år sedan. Kärleken finns kvar, de har en fantastiskt publik och är duktiga på att fostra stjärnor som numera försvinner som tonåringar. Blev verkligen lycklig över uddamålssegern – den var dessutom rättvis. 

Möter Strasbourg borta på lördag och Monaco hemma efter det. Båda med hopp och Europaspel. Blir svårt, kan gå! Allez Les Verts!