Transgender 

Vi är alla olika. Det finns kvinnliga män och manliga kvinnor. Både vad gäller kropp och knopp. Ibland går längtan över att bli riktig man eller kvinna över den gränsen – transgender. 

Det är ett problem, i idrott. Jag tycker det är svårt och därför skriver jag om det. Det är ett problem i idrotter där f d män har stor fördel av sin större muskelmassa. Som i boxning, eller simning. Man är inte enbart dålig förlorare om man blir utklassad av en kvinna med manliga gener. Men 99 procent av alla män som byter kön och tävlar som kvinnor har inte det problemet att de är ”alltför” framgångsrika. De sabbar inte konkurrensen, speciellt inte i lagidrotter. De ökar istället vår förståelse för andra, för olika, främmande, annorlunda.

Läser i NYT om Blaire Fleming som var en högst medelmåttlig volleybollspelare i San Jose State Collegelag. 

Under en säsong misstänkte ingen det som coachen och universitetsledningen visste. Sedan kom det ut och Flemings vice lagkapten och rumskamrat blev ledande i en hätsk hatkampanj mot Fleming och andra transgenderisdrottare. Naturligtvis med President Trump som en av de värsta och mest hatfyllda företrädarna. 

Läser om detta i en extremt lång och bra essä i NYT. Och om hur 79 procent av amerikanerna enligt en undersökning är emot att f d män och pojkar tävlar mot kvinnor.  Jag inser samtidigt att det ibland faktiskt är lite orättvist. 

Det kommer aldrig att ske i USA men borde inte åtminstone vi i Europa acceptera transgender i lagidrotter? Och att rekord och stora mästerskap är något för de som inte bytt kön? För viktigare än idrotten är acceptansen av transgender. Du byter inte kön för att vinna idrottstävlingar, du gör det för att du måste och då tror jag att samhällets acceptans och allmänna integrering är viktigast.