Lamine Yamals trollkonster

Sällan eller aldrig sett en enda fotbollspelare dominera en toppmatch så som 17-åringen gjorde mot Inter i går. Nja, kanske Messi gjorde det nån gång men inte mot lika bra motstånd.

I första halvlek hade han 58 bollberöringar – det är mer än ett passningsnav och spelfördelare har på en hel match. Men då var också CL-semin märklig på många sätt. 

Som att Thuram klackade in 0-1 efter 30 sekunder och att Dumfries cyklade in tvåan efter 20 min. 

Mot ett extremt lågt försvar valde Barça att låta Yamal få bollen – alltid med minst två motståndare på sig. Så snurrade han upp dem och skapade något. Först för sig själv när han löpte med bollen förbi fyra motståndare och smekte in den via bortre stolpen i steget – en sådan där ”golfputt-liknande” minimal pendling (med främre delen av vänsterfotens insida) som blir till ett skruvat, hårt skott. 

Sedan dribblade han vid kortlinjen men målvakt Sommer tippade avslutet i ribban. Yamal har så fantastisk balans att han aldrig behöver lägga bollen tillrätta utan han anpassar kroppen till bollens läge och avslutar därigenom blixtsnabbt. 

I andra halvlek hade han en lobb vid första tillslaget som skruvade sig i kryssribban och ned. Två, tre centimeter lösare och det hade blivit årets mål och krönt en obeskrivligt fantastisk match. Men försvaret hade svårt med Inters omställningar och fysisk vid fasta situationer. Man gjorde två hörnmål på ren skär muskelkraft. 3-3 var kanske rättvist men orättvist utifrån att Lamine Yamale borde ha fått kröna sin match, för det var verkligen hans match, med en seger.  Fotbollens är ju sädan – hur bra du än är så är det segern som räknas. Inte konsterna, artisteriet, skönheten och briljansen.