Blott Sverige, svenska idrottshjältar har

Cykel-Danmark är i kapp Sverige. Det tog 54 år av frustrerande rödvit svett. Mads Pedersen blev den förste dansken att bära ledartröjan i Girot. Han vann spurten på första etappen igår. Det var toppnyheten i danska public service stora nyhetssändning – en dansk i rosa. 

Tommy Prim bar tröjan redan 1983. Efter att ha bara blivit tvåa två år i följd (eftersom hans stall Bianchi satsade på italienare), blev han kapten -83. Startade med att vinna tempoetappen, bar den rosa tröjan, men misslyckades totalt i bergen och blev 15:e i sammandraget. 

Tommy Prim borde naturligtvis räknas som en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Likaså Gösta ”Fåglum” Pettersson som vann Girot då Merckx pausade och favoriten vurpade 1971. Så varför är de inte det, varför är det ingen som känner till dem? 

Är det för att landsvägscykling var en stor sport i Sverige fram till 1960-talet men inte riktigt räknats sedan dess? Eller för att de båda aldrig erkänt att de dopade sig trots att alla konkurrenter gjort det? Eller en kombo av båda? Att den uppenbara misstanken helt enkelt är alltför mycket för det moraliskt korrekta Idrotts-Sverige?  Vi i Sverige har ju inga fuskare och har vi det så är det olyckliga omständigheter och de kommer från utkanterna, som Ukraina, Öst-Afrika eller Haparanda, på gränsen till Finland. Eller tar en öl alltför mycket före OS-skjutningen. Sånt kan Sverige ju förlåta men rena cyklister, som borde vunnit alla tänkbara lopp ifall de också dopat sig, de vill man inte veta av.