David Andersson

Mot Degerfors var David Andersson ungefär lika misslyckad som han var lyckad mot Hammarby. Andersson var ungefär som Anton Eriksson och Fransson. Fransson är ännu i en slags försäsong, äger varken tempo eller taijming. Lite långsam. Eriksson spelar på en position han absolut inte hanterar medan David Andersson är målvakt. Men är alltför ojämn, osäker och överarbetar ofta situationerna.  Efter nio allsvenska matcher hade jag förväntat mig lite mer i fall han nu var så lovande som har sagts. Framförallt stör det mig att han tar mer ansvar än han klarar av.

Släppte en dålig retur på Farajs avslut och försökte sedan kompensera genom att slänga sig fram och slå bort en boll som inte var så farlig. Vilket resulterade i att han fällde Rafferty och borde fått en straffspark mot sig. Ifall vi haft bättre domare i allsvenskan. Och då räknas ändå Glenn Nyberg till de allra bästa. Samme domare som även bestal IFK på en solklar straffspark för hans efter drygt 70 minuter. Inte omöjligt att det felaktiga beslutet gällande Rafferty påverkade domaren att även fria den här gången.

David gjorde en dålig utrusning på 30 meter och tog sedan flera dåliga beslut vid hörnan som kröntes av att han försökte tackla Traustason när denne skulle nicka undan bollen från mållinjen. 

2-1-målet är svårt. Den får en helt galen bollbana, som om den faktiskt touchar en hemmaspelare. Man kan inte begära att Andersson ska ta den men han borde haft lite bättre position – den är inte ultimat, då heller. Och så har jag lite svårt för att han alltför ofta slänger sig med båda armarna/händerna  – så som om han var rädd för att hans handleder var alltför svaga.

Ps För att beskriva det sistnämnda lite bättre så  vill jag nog påstå att David Andersson ofta dyker istället för slänga sig när han försöker nå bollen med båda armarna. Och samtidigt förlorar både smidighet och räckvidd.