Falks fyrbacksfundamentalism

Om du inte har nån högerback. Och ingen vänsterback men gott om mittbackar. När du som allsvensk tränare i omgång nio efter en bra match (som dock inte gav poäng) erkänner att det såg ut som en trebackslinje även om du bestämt tar avstånd ifrån att det var en sådan. Om till och med statistiken, ifall du som tränare nu tror på den, ”bevisar” att spela med tre mittbackar och en väldigt högt uppdragen högerback var statiskt framgångsrikt – varför då inte testa en trebackslinje. På riktigt? 

Speciellt ifall du hela tiden pratat om det Nya IFK Norrköping som ett modigt, offensivt lag placerat högre upp på planen. Att du vill förflytta spelet till motståndarnas planhalva genom att vara många spelare där som kan anfalla och återerövra bollen. Om det är förutsättningarna – varför spelar man då med en ortodox mittback som högerback och en innermittfältare som vänsterback? Varför skapa en dysfunktionell, lågt balanserad tvångsanpassad fyrbackslinje hemma mot ett fegt bottenlag av tvivelaktig allsvensk kvalité som du och ditt IFK borde besegra alla dagar i veckan, även en torsdag? 

Ceesay är ingen ytterback men han fungerade utmärkt som spelfördelande vänster mittback mot Häcken. Alldeles särskilt eftersom Neffati, högerbacken, spelade wingback eller yttermittfältare och ständigt löpte i djupled och tog sig in i straffområdet.

Martin Falk spelar med en fyrbackslinje, till varje pris. Mot Degerfors, ett kollektiv med några relativa småstjärnor men också enorma tekniska brister, blev resultatet pinsamt, och katastrofalt. Katastrofalt för att detta var matchen man skulle vända säsongen positivt och etablera sig på den övre halvan – nu är man istället ett tabellmässigt och mentalt bottenlag utan självförtroende. Återigen har man tvingats börja tänka på strecken… 

Anton Eriksson har tidigare med eftertryck visat att han absolut inte är en ytterback. Han är alltför långsam och har inte heller den som väggar med mittfältarna, det Falk så gärna vill hans ytterbackar ska. Ändå placerar han Eriksson där och förväntar sig att han ska spela som Neffati men det gick ju inte alls. Eriksson tar inga långa löpningar, väggar eller rusar upp i tomma offensiva ytterkanter. Han vet vad han kan och alldeles särskilt vet han vad han inte kan. Hans genuina mittbacks-mentalitet, och -kropp, gör att han undviker misstag hellre än att spela på chans.  

Så Falk lät Degerfors dominera första 15-20 minuterna på Nya Parken. Och framåt funkade det inte heller för Anton Eriksson äger varken offensiva ambitioner eller kvalitéer. IFK var en offensiv man kort. 

Att spela Ceesay som vänsterback gav under de här omständigheterna inget alls eftersom han tvingades vara defensiv, hålla sin kant och inte deltog i speluppbyggnaden.  Ändå var Degerfors så rädda att de omedelbart grupperade sig i låga skyttegravar så fort IFK flyttade upp spelet och fick en hörna. 

I halvtid bytte Falk väldigt bryskt ut reserven Eriksson, lät Ceesay spela högerback och Baggesen skulle ta rollen som offensiv vänsterback. Det innebar att man kom längre upp på banan men nu var det Baggesens inlägg man fick förlita sig på. Inte heller Ceesay har Neffatis offensiva spel i sig. Han är och förblir en central spelare som vill ha mycket boll. Ju mer han kan undvika trånga ytterlägen ju bättre. 

Martin Falks mod och offensiva filosofi ingav så stort hopp, för några omgångar sedan. Nu är det som bortblåst. Hans IFK är fegt, baktungt och offensivt impotenta. Även mot riktigt dåliga lag som Degerfors. Det är lite tragiskt med unga tränare som har så rigida fotbollsperspektiv.