Traustason, Andersson, Baggesen och trebackslinje

Det var en seger även om IFK Norrköping endast fick en poäng i Parken mot serieledarna. Efter en anemisk första halvlek där Mjällby hade bollen mot ett defensivt och fegt hemmalag utan egentligt anfallsspel, plus underläge 0-1, tog Martin Falk mod till sig och bestämde sig för att förlägga spelet högre upp på plan. Sista halvtimmen skapade IFK tillräckligt många hundraprocentiga chanser för att vinna. 

Falk chansade och lyckades. Brönner som varit avskuren och frustrerad i första (ett korkat gult på mittplan) dribblade sig ur några trånga situationer på högersidan bara för att upptäcka att det inte fanns någon att spela bollen till framåt. Det blev bättre efter att den ständigt alibiförsvarande DMK blev utbytt. Hans pingislungor var så trötta att han redan i första halvlek ställde sig och vilade med händerna på knäna. Det ser man annars aldrig i elitfotboll. 

Traustason fick en högre position och de båda ytterbackarna flyttades upp och blev nästan wingbacks – ungefär så som Mjällby spelar: en ytter eller yttermittfältare/ wingback som ständigt överlappar och kommer två mot en mot en isolerad ytterback. Så kom MAIF:s mål till, så skapade de många farligheter. Däremot är de inte speciellt bra i boxen men skapar så många chanser på spel från kanterna. Utan att vara säker så känns det som om alla Mjällbys mål kommer ifrån inspel från kanterna eller avslut snett framifrån tack vare att man överbelastat.

Så man kan spela med en trebackslinje och ändå ha väldigt frekvent ytterspel. Men det förutsätter att man ransonerar dödköttet och bolltramparna i startelvan, som t ex DMK. För den andra ”hemligheten” bakom Mjällbys serieledning är passningsalternativen – man har ständigt flera eftersom man ständigt rör sig och säkert löper mer och har fler passningar än motståndarna.  

Det hade kunnat bli exakt en sådan match som Mjällby tidigare vunnit med 1-0 mot lag på undre halvan av tabellen men Falks ”bära eller brista” bar frukt. Vilket säkert beror på att han är ung och lite modigare ände flesta andra tränarna. 

Mjällby backade allt längre in i eget straffområde och såg plötsligt inte så superorganiserade ut som man annars förleds tro. 

Samtidigt vinner de ofta mot på pappret bättre lag genom snabba omställningar. Mjällby fick verkligen sina chanser men David Andersson räddade allt. En del ska han ta men speciellt hans parad med vänster fot på Strouds avslut gillade jag. Han skulle kunna vara en slags matchhjälte, liksom den så hårt arbetande Trasten men jag föredrar faktiskt Marcus Baggesen.  

Han tog en duell alldeles framför mål som alternativet på vänsterbacken aldrig gått in i. Han var inte rädd att gå in i närkamper, överdrev inte dribblandet och fick betydligt bättre hjälp på sin kant mot Mjällbys överlapp än Neffati fick. Just målet var en sådan situation där MAIF blev två mot en. Dessutom tog han många offensiva löpningar där trebackslinjens brister blottades. Oavsett om Baggesen fick bollen eller inte. 

Jag hade verkligen sett fram mot vårsäsongens final mot Gais om det inte vore för alla avstängda spelare. Ger ångest. IFK Norrköping fortsätter leda tabellen för många och onödiga varningar. Vilket å andra sidan kanske också är en konsekvens av att ha en ung och ibland ganska modig tränare. Under alla omständigheter är det skillnaden mellan att som Blåvitt, BP med flera förlora 1-0 mot Mjällby eller ta en poäng med smak av tre.