Episk etapp i Girot

Marginalerna i den yppersta elitidrotten blir allt mindre. Formel 1-loppet avgörs av ett två sekunders alltför långt däcksbyte. Champions League-säsongen av en straff, eller utebliven straff  och ett VAR-dom grundad på nanoteknologi. En Grand Slam-turnering i tennis, nja, den är så utdragen att det sällan är en enskild boll som avgör men tennis är lika absurt som amerikanska presidentval – inte sällan är det förloraren som vunnit flest bollar. 

En Grand Tour på landsvägscykel är 21 maratonlopp, på 24 dagar. Det är patetiskt utdraget, inte sällan en tålamodstest men har också de här små marginalerna. Förr vann Indurain eller Eddy Merckx med tio minuter, och Coppi med en timme tillgodo på en reducerad till okänd och anonym. Idag är marginalerna högst en minut, efter 450 mil och 30 000 höjdmeter. 

Så plötsligt sker det oväntade, vilket är sportens stora skönhet och behållning (åtminstone tanken på att det är möjligt). I en värld som i allt större utsträckning räknar vinnare och förlorare har det oväntade nästan alltid ett allvarlig, dystopisk eko. I sporten kan ibland det underbart överraskande, otippade, inträffa. 

Fram till nästa sista etappen har Girot dominerats av en ung, otippad mexikan, Isaac Del Toro. 21-åringen var redan utpekad som den tredje yngste vinnaren i tävlingens drygt 100-åriga historia. Blott ett berg kvar, till Sesitriere, slalomorten. 17 km uppför med en genomsnittlig lutning på hela 9 procent och snödrivor längs grusvägarna – precis som på de exotiska svartvita bilderna från 1900-talets cykelkultur. 

Alla trodde att tvåan och trean, 45 respektive 90 sekunder bakom, skulle försöka köra ifrån Del Toro nära målet, med nån kilometer kvar. Knappt någon trodde den urstarke mexikanen inte skulle kunna följa efter, tätt intill de förhoppningsfullas bakhjul. 

Så stack columbianen omedelbart, med 15 km kvar. Del Toro tog långsamt in de förlorade meterna. Gång på gång likadant – som om han var enormt erfaren och visste att det är rycken och temposkiftena som dödar. Den som kan hålla samma takt och kadens, helst samma som den i vars bakhjul man ligger, är vinnaren.  

Efter några kilometer hann trean i fatt duon. Han stack nästan omedelbart och efter några försök fick han en lucka. Ett tag 20 sekunder, ett tag blott åtta.

Det såg ut som om Simon Yates (från det i nedförsbacke resultatmässigt varande Wismastallet) nästan lät de andra komma i kapp, eller åtminstone se honom 20-30 meter före i backen, för att sedan öka takten igen. De var som tre boxare i samma ring. Ett intrikat och infernaliskt ”ménage-á-trois” byggt på list och fysisk utmatning. Dödsdansen, på drygt en timme, uppför utan avbrott.

Tvåan Carapaz drog hela tiden duon, Del Toro låg i bakhjulet och vägrade ta jobbet. Till slut tröttnade tvåan och sänkte tempot, men först när både hann och Del Toros försprång tidsmässigt i sammandraget runnit ut. Å toppen ledde Yates med nästan en minut totalt och två och en halv i loppet. Där uppe väntade en av hans hjälpryttare (Wout van Art – själv en väl så stor stjärna men nu reducerad till vindskydd och vattenbärare med Yates i bakhjulet). Wout satte sådan sådan fart även ned för berget att Yates kom i mål fem minuter före de detroniserade, före detta vinnarna. Fast inte ens på pallen i själva etappen. Och på en cykel med så liten ram och låg sadel att han nästan ser ut som ett barn på den. 

Ett cykelhistoriskt lopp där vinnaren inte var först över mållinjen. Årets mest spännande och fascinerande idrottstävling. Alla kategorier. Utan VAR! 

PS I en tidigare version blev Isaac till Oscar. Beklagar!