Varför är media så svartvit? 

Retar mig ofta på tyckares ovilja att se nyanserna. 

Det gäller den moderna journalistiken (och alla otaliga krönikörer) i allmänhet, sportjournalistik i synnerhet och speciellt fotbollsjournalistik. Det är som om de här ”journalisterna” inte kan hålla två bollar i luften samtidigt. Det är antingen eller, som om fotbollsmedia i första hand vände sig till små barn eller förståndshandikappade. Som om det allsvenska narrativet krävde solklara överdrifter.

Som fotbollstyckare här försöker jag se båda sidor, inte förenkla utan snarare förklara. Utifrån min kunskap, inte mina känslor. Och naturligtvis har jag få läsare. 

Ja, Gais var bättre än IFK Norrköping men måste man förstärka skillnaderna? Jag förstår att han gjorde det förr i världen när den skrivande var ensam och han (alltid han) skrev för ena lagets supportrar i lokaltidningen. Idag ser vi själva, live, i appar under matchen, på andra skärmar på större avstånd. Alla ser samma sak och ändå måste t ex Alexander Axén och alla andra på Max hävda att Gais var fantastiska och IFK Norrköping usla eftersom de förlorade 3-0 hemma. Det är inte 90 minuters fotboll utan resultatet som utgör utgångspunkten för analysen.  

Jag skrev i går en text om matchen, med IFK-ögon det vill säga jag koncentrerar mig på varför hemmalaget förlorade (plus lite humor i allt elände). Inte för att Gais gjorde en bra match utan för att de är en solid samling mediokra spelare med några enstaka lokala stjärnor som i första hans minimerar misstagen. De spelade inte ut IFK, de glänste inte, skapade inte massor av chanser men de har alltid en matchplan de följer och de är bra organiserade. Det kommer man långt med i allsvenskan. Jättelångt. 

Den konkreta orsaken till att IFK Norrköpings förlorade klart var att de hade två viktiga försvarare avstängda och att deras ersättare gjorde flera och dyrbara misstag. I en förlängning har IFK alltför många spelare som inte håller allsvensk klass. Då spelar det ingen roll att man har flera som håller väldigt hög klass. På samma sätt som en spelare som har bra teknik och gärna dribblar kan kosta många poäng för att han inte gör sitt jobb defensivt. För ingen har talat om för honom att skillnaden mellan allsvenskan och t ex topp 5 ligorna i Europa är beslutsfattande och viljan att träna mer. Det är samma människor, de har ungefär lika mycket tid på sig att förbättra sig men de och/eller deras tränare ser inte helheten. Att kroppen kräver allsidighet, att huvudet kräver mångfald, att mål även kräver att kunna försvara. I korthet: utveckling är totalt beroende av motstånd, både fysiskt och mentalt. Ifall du inte förstår det så utvecklas du inte tillräckligt i förhållande till din potential. 

IFK Norrköping har många sådana, ensidiga, spelare. Den förra ledningen gick all in på kategorin spelare som ser bra ut på videoklipp. Den kan vara läckra dribblingskonstnärer som DMK eller resoluta mittbackar som Sögaard eller snabba och dribblingsglada vänsterbackar som Kalley eller en gång gjort många mål som Tim Prica eller  dribbla och slå en läcker passnings som Shabani eller en fantastiskt 40 meters boll som Höög Jansson eller ett par andra men hur hög deras högsta nivå än är så är de här IFK Norrköpingspelarna inte bättre än sin lägstanivå och mest uppenbara brister.  

Den dåvarande ledningen i klubben värvade svartvitt, förstod inte vikten av nyanser. Förstod inte att den här spelaren är till salu eller vill till IFK av den enkla anledningen att IFK bjuder mest och bäst i förhållande till helheten, inte ”spetsegenskaperna”.

Alla fotbollsjournalister älskar Taha Ali och efter att hyllningarna brukar det ofta komma ett sufix om att han snart spelar på Kontinenten. Nu gjorde han visserligen sin kanske allra bästa match offensivt i cupfinalen men man har haussat Ali i drygt två säsonger nu – utan att någon större utländsk klubb verkar ha visat seriöst intresse. Borde de tunneltänkande fotbollsjournalisterna inte fråga sig varför? Och varför han länge inte fått starta i MFF – ifall han nu är en så gudabenådad dribbler? 

Fotbollsjournalistiken kan inte släppa dessa tvångsmässiga generaliseringar. Ofta för att chefer eller producenter kräver en rak, tydlig, enkel analys. Kryddat med citat från en lycklig eller  olycklig tränare och en spelare som i princip aldrig uttrycker något mer och djupare än utslitna klyschor.  

Men även den övriga journalistiken, speciellt i Sverige, blir alltmer svartvit. Ett exempel är alla krönikörer som berättar om vardagen och världen. Gärna ur ett groteskt privat, och extremt smalt, perspektiv. Det är som om det var ett referat från en fotbollsmatch där den som vinner förutsätts lycklig och alla andra var jättedåliga och så får vi reda på hur krönikören bearbetar förlusten.  

Detta är ett exempel på hur jag bearbetar frustrationen över allt för få läsare. I förhållande till min självbild. Känns nästan som om jag förlorat…