Apropå träning/ Pia Sundhage och damfotboll

Pia Sundhage tvingade det schweiziska damlandslaget att möta ett P15-lag, veckan före landet är värd för Damsenior-EM. Man förlorade 7-1. Varför man sänker sina spelares självförtroende så bryskt veckan före deras största utmaning i karriären förstår jag inte. Landslagstränaren var redan före den förnedrande förlusten hårt kritiserad. Gör man inte en bra turnering ryker garanterat Pia.   

Troligtvis kommer 1-7 förfölja spelarna resten av livet. Samtidigt tycker jag att Pia gör rätt, men vid fel tidpunkt. Det är extremt kontroversiellt att låta numera hyfsat välbetalda världsstjärnor förnedras av ett gäng småkillar men det reflekterar damfotbollens miserabla utveckling. 

Det bästa sättet att utvecklas och bli bättre är att förlora mot bättre lag och bättre spelare. Och sedan träna hårdare. Det är inte populärt. Påminner starkt om svensk damtennis, tills den försvann helt och hållet. 

De som idag är damfotbollens mest ansedda tränare är alla sådana som kunde varit sportchefer i Degerfors – det vill säga det är spelarna som bestämmer, inte resultaten eller viljan att bli bättre. Det fanns en tid så hyfsat bra tränare försökte sig på damfotboll och det resulterade nästan alltid i fatala kontroverser och en bakdörr att smyga ut igenom. 

Svensk damfotboll behöver tänka om ifall man någonsin ska få stor uppmärksamhet. Det är en sak att ta enorm plats i Public service-TV men det är en annan sak att fylla tomma läktare. Det har delvis med spelarnas inställning till fotboll att göra. Om du jämför individuella damidrottare och damfotbollsspelare så är skillnaden i träning och inställning gigantisk. Pia Sundhage är en slags åldrande Luther som utmanar tradition och den pompösa kyrka underutvecklad damfotboll för närvarande är.