Om överlägenhet: Duplantis vs Pogačar

Världens bäste cyklist förstör cykelsporten. Han är inte enbart överlägsen, han är monumentalt bäst. Han leder Touren med nästan fem minuter och varje gång den så kallade ”danske utmanaren” försöker attackera cyklar Pogačar enkelt förbi honom. 

Alla älskar en vinnare men få älskar en överlägsen vinnare. Beundran ja, men inte kärlek. Sport ska vara oförutsägbart, en tävling, ingen uppvisning. Att vara ”alltför bäst” gör att Pogačar känns arrogant. Inte som människa men som tävlingsperson. Han unnar inte Jonas Vingegaard en simpel jävla seger, eller att dansken kommer före i mål. Att han låter dansken göra grovjobbet för att sedan hånfullt sprinta förbi de sista hundra meterna känns inte bra, rent sportsligt. Varför inte låta dansken komma före nån gång, varför köra ned sin överlägsenhet i halsen på dansken vid varje bergsetapp? 

Att vara alltför överlägsen är katastrofalt. Speciellt för sporten. Som jag skrev för snart tre veckor sedan var årets Tour en tävling om vem som skulle bli trea. Mitt tips var tysken Liopvitz, efter mästaren och näst bäste, och det håller än så länge.  

Tävlingen såldes som en envig mellan dansken och slovenen. Det kommer man säkert också försöka med nästa år men det låter allt mer falskt. Pogačar är överdrivet överlägsen. 

En som är än mera överlägsen är Arman Duplantis men han tävlar i en alldeles egen sport. Det är Duplantis mot världsrekordet och det kan man självklart sälja hur många biljetter som helst på. Den överlägsenheten fungerar, det är ingen som spekulerar i om Duplantis är dopad eller har extra fjädrar i staven. Vilket är fallet med Pogačars oförklarliga överlägset. Och han oförmåga, eller ovilja, att visa sig lite mänsklig. Det ”omänskliga” gör att världen tvekar och beundran, speciellt i en sport som cykling, vänds självklart till misstro och ointresse. 

Pogačar slakt av Vingegaard väcker många frågor. Alltför många frågor för att kännas bra!     

Om överlägenhet: Duplantis vs Pogačar

Världens bäste cyklist förstör cykelsporten. Han är inte enbart överlägsen, han är monumentalt bäst. Han leder Touren med nästan fem minuter och varje gång den så kallade ”danske utmanaren” försöker attackera cyklar Pogačar enkelt förbi honom. 

Alla älskar en vinnare men få älskar en överlägsen vinnare. Beundran ja, men inte kärlek. Sport ska vara oförutsägbart, en tävling, ingen uppvisning. Att vara ”alltför bäst” gör att Pogačar känns arrogant. Inte som människa men som tävlingsperson. Han unnar inte Jonas Vingegaard en simpel jävla seger, eller att dansken kommer före i mål. Att han låter dansken göra grovjobbet för att sedan hånfullt sprinta förbi de sista hundra meterna känns inte bra, rent sportsligt. Varför inte låta dansken komma före nån gång, varför köra ned sin överlägsenhet i halsen på dansken vid varje bergsetapp? 

Att vara alltför överlägsen är katastrofalt. Speciellt för sporten. Som jag skrev för snart tre veckor sedan var årets Tour en tävling om vem som skulle bli trea. Mitt tips var tysken Liopvitz, efter mästaren och näst bäste, och det håller än så länge.  

Tävlingen såldes som en envig mellan dansken och slovenen. Det kommer man säkert också försöka med nästa år men det låter allt mer falskt. Pogačar är överdrivet överlägsen. 

En som är än mera överlägsen är Arman Duplantis men han tävlar i en alldeles egen sport. Det är Duplantis mot världsrekordet och det kan man självklart sälja hur många biljetter som helst på. Den överlägsenheten fungerar, det är ingen som spekulerar i om Duplantis är dopad eller har extra fjädrar i staven. Vilket är fallet med Pogačars oförklarliga överlägset. Och han oförmåga, eller ovilja, att visa sig lite mänsklig. Det ”omänskliga” gör att världen tvekar och beundran, speciellt i en sport som cykling, vänds självklart till misstro och ointresse. 

Pogačar slakt av Vingegaard väcker många frågor. Alltför många frågor för att kännas bra!