Johan Karlsson vs Adrian Skogmar

Man ska alltid vara misstänksam när en tränare värvar talanglösa bänkspelare från sin gamla klubb. Till överpris. Håller spelaren rätt nivå, finns det redan flera bättre spelare i truppen, är det en position man verkligen behöver förstärka, är det en pay back – som tack till sin förra klubben?

Rydström har värvat många spelare från sin fd klubbar: Sirius och Kalmer. Ingen av dem har varit en succé, ingen har tillfört något.  

I vintras hade MFF fyra rena högerbackar. Anton Tinnerholm pensionerades så efter två år och ca fem matcher. Joseph Ceesay lånades ut, 19-årige Adrian Skogmar hamnade i frysboxen och utmärkte danske Stryger fick starta. När denne spelar wingback har MFF ingen högerback och i Europa har Rösler ibland spelar högerback. T om Oscar Lewicki har agerat högerback.

Tränare Rydströms darling Johan Karlsson är med andra ord i bästa fall tredjevalet. Idag var han direkt upphov till BP:s mål och flera andra av motståndarnas farligheter. Han är inte speciellt snabb, tillför inget som passningsspelare, är liten och förlorar de flesta närkamper och luftdueller. Lagkamraternas frustration med hans defensiva val och agerande var än en gång påtagligt, kroppsspråket på spelarna talande. 

När han byttes ut efter 62 minuter mot Skogmar vände matchen. Den unge högerbacken blev yttermittfältare och genom sitt mod och snabbhet låg han bakom MFF:s två mål. 

Så varför går alltid Johan Karlsson före – ca 842 minuter mot 378? Ja, förutom att tränare Rydström har en personlig bindning till Karlsson. Han hade 24-åringen i Sirius och tyckte uppenbarligen att det var OK att betala klubben i sitt hjärta (Kalmar FF) ett groteskt överpris (ca 6 miljoner SEK för en ytterst begränsad och talanglös 24-åring. 

Går man igenom allsvenskans högerbackar så är där åtminstone 15, 20 stycken som är bättre. Jag finner Rydströms val av Johan Karlsson som helt oförklarligt. Det solkar Henrik Rydströms arbete i Malmö FF.