IFK Norrköping och fasta (del 2) 

IFK tränar inkast, informerar NT. Den 8 juli skrev jag om ”IFK och fasta” där jag även tog upp hur usla IFK var på inkast. Det var efter den förfärliga matchen mot BP hemma och nu är det dags igen. Är det en tillfällighet att man tränat inkast veckan före returmötet? 

Är det en tillfällighet att många spelare aldrig tidigare tränat inkastvarianter och lärt sig fundamental inkastpress eller är det ett resultat av att ha haft två riktigt usla tränare de senaste säsongerna? 

Martin Falk och Skulason hänvisar till ett dataprogram och videoanalyser som säger att IFK förlorade många bollar efter inkast, mot Degerfors. Förvånad över att man verkar ha upptäckt det på ”konstgjord väg”, det är verkligen inte svårt att upptäcka. Förvånad över att man inte tränat på det här långt tidigare när Martin Falk, enligt texten i NT, har så enormt lång erfarenhet av just inkastträning. 

För tränat på det har man knappast gjort – då hade inte IFK varit så förvirrade vad gäller den delen av spelet. I mina ögon ser IFK definitivt ut som de aldrig tränat inkast utom på offensiv tredjedel. Jag tycker mig skönja ett drag där Falk jobbar med fel saker och alltför sent (som att det tog sex månader att förstå att det befintliga spelarmaterialet inte håller för en fyrbackslinje). Eller att behovet av att träna andra saker har varit så överhängande att man inte hunnit med de mindre, men väl så viktiga, detaljerna. Ett bevis på detta är att ignorera att träna försvar vid fasta mot ett lag känt från Superettan som gjorde massor av mål på fasta (plus en allsvensk målvaktsdebutant). Hade Falk och Skulason brytt sig om den detaljen hade IFK mått bättre idag. 

Å andra sidan spelar det ingen roll hur man försvarar eller förvaltar inkast om spelare, som Sögaard, inte kan ta emot en boll utan den studsar iväg från honom. 

Nu slipper vi se Sögaard mot sin gamla klubb ( kanske tog han det tredje kortet, efter flera försök mot Degerfors, för att slippa möta sin gamla klubb – i så fall ett beslut jag sympatiserar med eftersom jag tycker han är seriens kanske sämste mittback). 

Vilket får mig att tänka på Anton Eriksson – klubbens bäste mittback som Falk brutalt bänkat. Jag hoppas innerligt det inte är för att Anton tvingades spela högerback i våras och naturligtvis misslyckades.  Han är en dålig högerback. Han är en i grunden bra mittback men jag undrar hur han förvandlats till en så usel spelare att Sögaard och Kevin Höög Jansson går före. 

Kanske får vi se Anton på sin rätta plats i dag. Kanske tycker Falk att han är en sådan belastning  att han åter spelar 4-4-2? 

Anton Eriksson var en duktig man-mot man-försvarare och läste spelet bra. Han tappade sällan eller aldrig en markering men led av att tvingas spela med en desorienterad och av närkamps-skam drabbad vänsterback. Han var en klass bättre än de mediokra ursäkter Falk har föredragit som mittbackar. Hur han är idag, om han nu får spela, vet jag självfallet inte. 80 minuter allsvensk fotboll 

efter 17 omgångar är ingen bra förutsättning.     

I min bok har IFK ett enormt stort behov av Anton Eriksson eftersom han är (eller åtminstone representerar) det viktigaste av allt som IFK saknar – en bra, stabil mittback. Fortsätter Falk satsta på Sögaard och KHJ i höst kommer det åter bli en flera månader av ångest. Att Falk inte verkar insett det problemet hedrar honom inte.