Anton Eriksson

Förutom två taskiga, närmast mobbingliknande, inhopp som tvångshögerback har han inte fått spela i år. Eftersom han är en så pass lojal och klok spelare har han bara gnuggat på. Inte klagat eller gnällt i media utan hoppats få chansen.  Som mittback.

Så fick han den när Sögaard var avstängd. Och tog den. Trots sex insläppta mål. Han hade ett marginellt felpass och han blev uppsnurrad av Lind vid målet men i övrigt var han i princip felfri. Man kan till och med argumentera för att han styr Lind åt rätt håll, ger dansken en dålig vinkel men eftersom David Andersson står kvar på mållinjen och inte tar ett steg ut och stänger målet kan Lind daska upp den i nättaket, alldeles över Anderssons högra axel. 

Han gjorde några bra brytningar i straffområdet, slog vårdade passningar när BP pressade högt och markerade bort BP:s unge, store lovande anfallare så pass att denne knappt hade en bollberöring och blev utbytt i halvtid. 

Eriksson och Watson var bra, genom hela matchen. Det var inte deras fel att IFK Norrköping släppte in sex mål. Så frågan är – varför har Anton Eriksson inte fått spela mer? 

Jag finner det obegripligt med tanke på att spelare som Sögaard och Kevin Höög Jansson gått före. Ja, den rydebäcksfostrade är vänsterfotad, passningsbekväm och har bra löd i dojan men är oerhört långsam och orörlig. Dessutom är han inte speciellt bra på att försvara, varken en mot en eller ha rätt position. Från gårdagens match minns jag hur den fantastiskt dubbelarbetande Sigurgeirson till sist tappar tålamodet och skällde ut KHJ för han oförmåga att läsa spelet.  

Anton Erikssons brist på speltid är ett sportmoraliskt justitiemord. Jag är inte säker på att Martin Falk förstår det.