Varför stod inte Viktor Johansson?

Förutsättningarna var givna. Sverige skulle ligga högt och försöka återerövra bollen omedelbart. Men när man förlorade bollen var man inte aggressiva, man avvaktade en sekund eller två – kanske för att man är ovan att pressa så högt med så många spelare så en hel del spelare tänkte att det är nån annan precis här bredvid som ska göra det jobb jag egentligen ska göra. Bristen på aggressivt pressspel i det momentet var uselt, direkt efter avspark. Inte minst Aguri och Saletros verkade behöva tid att hantera besvikelsen över en bollförlust – innan de kunde börja pressa.

Ifall man spelar så högt så måste målvakten ha en hög utgångsposition. I princip alla målvakter i de stora ligorna har en utgångsposition vid straffområdets gräns och i t ex Barcelona utanför straffområdet. Dels för att bryta de långa bollarna, dels för att ta emot bakåtpassningarna och snabbt ställa om och åter anfalla. Alla målvakter är ungefär mitt på planhalvan när de får bakåtpassningarna, ibland än högre upp. 

Robin Olsen gör tvärtom. Han motiverar det med att de har några spelare som gjort mål från mittlinjen. Ja men backa då hem när de har bollen under kontroll där. Vid första målet har Kosovospelaren sin första bollberöring 8-10 meter utanför svenskt straffområde. Vilket ingen nämner, för att skydda Olsen, det. Självklart skulle Olsen varit där och brutit bollbanan långt, långt före Kosovospelaren nåt bollen. Men han var rädd. 

Om 35-årige Olsen inte var bekväm med att agera ”Sweeper Keeper” under de här förutsättningarna skulle Jon Dahl valt Viktor Johansson istället. 

Ifall du är siste man mitt på motståndarnas planhalva måste du, när bollen spelas upp mot din motståndare som är felvänd – då måste du ta en frispark så att inte motståndaren får spela bollen vidare och de kan ställa om . Du måste – sån cynism lär man sig som junior. Varför Isak Hein, som är kraftig nog att brotta ned alla och envar, inte tog en frispark förstår jag inte. Jag förstår inte heller varför Elanga, lagets snabbaste spelare, inte tar ett hemjobb och sprintar direkt istället för att jogga de första tio meterna och sedan inte hinna ikapp. Här är två situationer som var väldigt förutsägbara. I båda situationerna väljer den svenske spelare n att göra fel – hade inte Jon Dahl berättat för den hur de borde göra? Eller skiter de i vad han säger? 

Ps Sedan är det en helt annan sak att John Alvbåge i stället för att säga det han är betald att säga – sanningen ur målvaktsperspektivet – istället väljer att skydda en vän och målvaktskollega. Och göra den oskyldigt Hugo Larsson till syndabock. Du borde be om ursäkt!