Fascinerande friidrotts-VM

Sitter åter och njuter framför SVT Play. Först var det Basket-EM där allt utom en okunnig moraliserande, kommentator var toppklass. Nu två omväxlande veckor av vackra kroppar utan boll. Men med kula. 

TV-produktionen är fantastiskt. Högt tempo i tre timmar, bra repriser, lagom med relevant statistik och klipp mellan livesport och intervjuer med människor som kan prata. Efter decennier med totalt intetsägande fotbollsintervjuer trodde man att förmågan att säga något intressant och relevant försvann med elitstatusen. 

Inga reklamavbrott, acceptabel kommentatorsnivå och den enastående Alhaji Jeng som formulerar det vi inte ser och förklarar vad vi sett. Blixtsnabba svar på frågan ”varför”. Varje gång, och varje gång lika välformulerat. 

Det är dessutom globalt på allvar. Alla de bästa är med och inga länder är lika dominanta som de en gång var. Inte ens USA. Tänk ett 400 meterslopp för herrar där ende amerikanen blir sjua. I hundra år har USA prenumererat på i princip alla medaljer på distansen. 

Det är två vita européer först på 10 000 meter och Kanada vinner både herr- och damslägga. Västindien dominerar spjut, Finland har ingen i finalen men Indien två och vinnaren är 42 år gammal. Jag hade kunnat önska mig en förklaring till dessa plötsliga växlingar och kanske ges det – jag hoppar ofta mellan highlights och har inte riktigt tålamod att lyssna till allt som sägs. Kanske förklaras det i SVT:s kvällsprogram – det har jag inte orkat titta på än och det blir nog alltför mycket men gärna korta stringenta texter på SVT hemsida som förklarar till exempel varför USA:s och de afrikanska långdistanslöparnas reducerats från ”podiumpleasers” till poängjagande losers och nära på varvade wannabees. Misslyckanden är lika intressanta som framgångar och amerikanska språket har överraskande många ord för förlorare. 

Det allra bästa är naturligtvis prestationerna. Som Duplantis världsrekord och att en amerikanska sprang 400 meter på 47:79. Snabbare än Kratochvílovás mästerskapsrekord från alla första VM 1983 på 47:99 och östtyskan Marita Kochs världsrekord på 47:60. Det, tjeckiskans på 800 meter och de amerikanska rekorden på 100 och 200 är 35-40 år gamla dopingrekord som står sig och ansetts oslagbara. Nu är vi, damidrottsvärlden, nästan där. Skönt, ja till och med underbart.

Slutligen detta med funktionella kroppar. Att viktgrenarnas vinnare inte är feta gubbar och tanter utan vältränade, snygga, stora kroppar. Att långdistansare inte bara är kött och ben, att trestegshoppare har mycket mer muskelmassa än förr e t c. Nu är inte allt sunt i friidrotten eftersom du hela tiden pressar dig till gränserna men det är så befriande att se stora vältränade funktionella kroppar – långt från dagens anemiska och ytliga kost- och träningsideal.       

Tack SVT Sport och public service media!