Falkologi – en förvirrande fotbollslogik

Tränare Martin Falk kastade bort två poäng på Örjans Vall – ja, med tanke på att Halmstad kan bli laget som utmanar IFK om att undvika kvalplatsen var det fyra förlorade poäng. 

Jag förutsätter att han fortsätter spela Tamba och Höög Jansson – annars medger han att det var ett galet beslut. Fotbollslogiskt ska de inte starta utom i absoluta nödfall. Falkologiskt startar de mot AIK. Kanske med KHJ som defensiv mittfältare och inte en spelare som ständigt faller ned i offsidelinjen och skapade ett fembacksförsvar mot seriens i särklass mest målimpotenta lag. Startar de två förlorar man mot AIK. 

Om Falk insett hur fel det var – vad har han då för alternativ? Ska han satsa på att gneta hemma en pinne på hemmaplan eller gå tillbaka till den filosofi han pratade så mycket om de första sex månaderna som tränare för FK Norrköping men så sällan omsatte i praktiken? Med andra ord: varför försöka lösa problemen på egen planhalva när man kan stå lågt i eget straffområde för att ställa om och överlåta den defensiva problemen till motståndarna och deras resterande två tredjedelar av planen?

De spelare som är bättre än IFK Norrköpings placering och poäng är de tre anfallsspelarna, Trasten (som central mittfältare med liberala värderingar) och David Andersson i målet. Om man utgår ifrån detta ska övriga laget i huvudsak vara kompletterande, som försvararsspelare – mot lag som både kan anfalla och faktiskt hota (alltså inte HBK förra helgen). Om IFK vill spela anfallsfotboll ska man ha tre beprövade mittbackar varav en ska vara snabb, två wingbacks och så en spelare centralt nära Trasten som i huvudsak är defensiv (i planens bredd d v s en bred spelare) när Trasten är offensiv. Jag ser islänningen som en slags central wingback i planens längdriktning som får väldigt stora ytor att löpa i och samtidigt en klart definierad liten central yta som han ska försvara. En smal spelare!  

Om Falk vågade lämna tre offensiva spelare nära mittlinjen skulle motståndarna ha alla möjliga problem att försvara. De kan inte stå med fyra eller fem man för då har de inte tillräckligt med offensiva spelare för att skapa något. De kan inte heller stå tre mot tre mot så skickliga omställningsspelare. Ger man dessutom Trasten, Neffati och Baggesen friheten att löpa i omställningar skaffar man sig ett ruggigt omställningsspel som tvingar motståndarna att spela annorlunda och absolut inte som vanligt eftersom alla lag i allsvenskan faller med hela laget. Till och med Henrik Rydströms en gång så framgångsrika MFF ställde i måstematchen mot Mjällby hemma upp med nio defensiva och en offensiv spelare (Ekong som inte förstod sin roll) och så pressade MAIF det en gång så stolta hemmalaget mot repen. Det är den taktiska skolan och utbildningen i matchcoachning som Martin Falk har med sig i bagaget. 

Jag hoppas Martin Falk såg Newcastle -FC Barcelona i torsdags. Så hade han upptäckt att Barça försvarar sig lågt med sju utespelare och lämnar tre högt upp på plan (varav en felvänd Lewandovski är uppspelspunkt – precis som Totte Nyman kunnat vara). Därmed skapade Newcastle aldrig nåt tryck medan spelare som Schäfer och Burn var dömda att förlora varje löpduell över 40-50 meter mot Raphina och Rushford. Men det kräver såväl mod som ett stabilt mittförsvar och att man inte experimenterar med wannabee-allsvenskar som Tamba och Höög Jansson.