Andra sporter i väntan på blågul comeback

Andreas Almgren tog den första medaljen på långdistans på säkert 75 år då han blev trea på 10 000 m i VM. Några dagar senare vann Jakob Söderqvist tempot i U-23-VM på landsvägscykling. Första stora triumfen bland eventuellt odopade män sedan Berndt Johanssons amatörguld i OS-76 och Fåglums framgångar i Girot och Touren i början av 70-talet. 

Visserligen är alla världens stora cykeltalanger i seniortävlingen men ändå – Jakob vann med över en minut och visade att han är en duktig temporyttare – vi kommer snart få se det även i seniorsammanhang ifall han platsar i Lidl-Treks Grand Tour-team nästa säsong. Kanske får han köra Girot eller Vueltan? 

Häftigt att Sverige gör comeback efter åtta, nio elitidrottsgenerationer. Själv trodde jag att det här var dött och begravt. Är det en tillfällighet, lyckliga ögonblick när allt stämmer, eller krattar de här framgångarna vägen för andra? Uthållighetsidrotter och Sverige är annars en sällsynt dålig kombination numera – undantaget Nils van der Poels skridskoframgångar. Sverige på 2020-talet känns annars mer som är en bekväm och bidragsberoende e-sportnation, typ sprintlängdåkning eller skidorientering. Men det kan ju ändras.  

Vad finns då fler för gamla svenska guldidrotter som står på vänt inför grandios comeback? 

Vad gäller friidrottsgrenar så saknas det bra tjejer, förutom i diskus och kula (grenar där vi av naturliga skäl aldrig tidigare haft några framgångar). Gillar Engla Nilsson men hon är cirka 1,5 dm och ett par år från riktiga medaljer. Vore kul med andra tjejer plus en manlig svensk höjdhoppare. Det saknas verkligen efter Sjöberg, Holm och Strand och ett tiotal andra världsstjärnor i den grenen. Bäste svensk är Holms son och han persar ungefär på faderns ingångshöjd,  ca 2.21.

Likadant i tennis. Leo Borg är rankad cirka 600 i världen. Jag minns när 21 svenskar var direktkvalificerade till Franska Öppna. Och ett tjog gick direkt in i Wimbledons första omgång. För 35 år sedan. 

En annan idrott Sverige totalt dominerat är brottning. Där var ingen svensk manlig brottare i senaste OS. På 30-talet tog vi fem, sex OS-guld. Av sju, åtta möjliga. 

Jag har dålig koll på motorsport på bana numera och vet inte ens om jag tycker vi borde ha en svensk Formel 1-förare. Men känslan är att de bästa är rankade, typ 600 och har ett bekant efternamn. Samma sak i rally. Där vann Solstad nån slags VM för mindre bilar och U 23 även om man maskerade titeln/klassen. I vanliga tävlingar, mot de allra bästa, ser man bara bakljus och är han i princip aldrig bättre än en dammiga 10:e plats.  

Hur står det till med svensk segling, fäktning, badminton, rodd, squash, skytte, vattenpolo, backhoppning och handikappidrott?