Varför löper inte allsvenska fotbollsspelare? 

Intressant intervju med Stefan Billborn i Fotbollskanalen. Han förklarar varför ett ålderstiget lag på nedre halvan i fjol plötsligt kan dels vinna jämna matcher, dels  ha chans på Europa. Med nästan exakt samma blandning av överåriga och talanglösa spelare. Det kan sammanfattas i ett ord: fult! Eller som Timo Lahtinen, Malmö IF:s finske hockeytränare, sa på 90-talet då de vann två SM-guld: ”spela sarg ut” och ”äckligt disciplinerat”!

1. Blåvitt anno 2025 är medvetet destruktiva. Förstör rytmen, älskar spelavbrott, låter motståndarna göra misstag och ställer om. 
2.  Man löper mycket och är fysiska. Ibland även lite lagom fula och så sker det ofrånkomliga. Man skadar andra spelare allvarligt men det är snarare en konsekvens av att ha så många otekniska, destruktiva spelare på plan samtidigt. Inte en del av taktiken. 

Stefan Billborn (med två säsonger i Sarpsborg)  förklarar varför norsk klubbfotboll, med färre resurser, är så oerhört mycket mer framgångsrik än svensk. Och ger samtidigt nyckeln till Bodö /Glimts extrema CL-resa. Man springer mer än motståndarna och är väldigt fysiska. Löpandet ger ytor, trots att man är långsammare och har sämre individuell teknik. Men så länge man är beredd att ta löpningarna så förvirrar och tröttar man ut de långt bättre motståndarna. Det är varför nio mediokra norrmän och två kompletterande omeriterade utlänningar förde matchen mot Tottenham i 80 minuter. Och borde stängt den. Men så långt har man ännu inte hunnit i sin fotbollsutbildning. 

Billborn menar att förklaringen kan finnas i ett land där uthållighetssporter är religion. I Norge är det inte den mest tekniske spelaren som lagkamraterna ser upp till (och media hyllar, Lex Taha Ali, DMK e t c ) utan den som har flest löpmeter och tacklar hårdast. I Norge är det mer populärt att gå på tur än tillbringa helgerna på köpcenter och äta snabbmat. 

IFK Göteborgs framgångar beror på att Billborn tagit över det norska receptet. Likaså Mjällby. Man springer mer, tacklar mer ofta, är cyniska även om de till skillnad från Blåvitt har stort bollinnehav. Man är ett lag. 

Även AIK har försökt praktisera den här fotbollen men eftersom de hela tiden försöker ge unga orutinerade, okvalificerade spelare tid och uppmärksamhet så de kan säljas dyrt blir det inte bra i tabellen. Man är inget lag. Men tränaren är väldigt ”norsk”, alltför norsk faktiskt. Det skär säg mellan de som vill ha mycket boll och kraven på att löpa mycket.  

Detta haussande av teknik och bollinnehav är också den bästa förklaringen till Malmö FF och Elfsborgs misslyckanden. Man springer alltför lite, räknar med att tekniska stjärnor ska fixa det och blir sura när motståndarna spelar cyniskt. Blir man dessutom, för andra Europasäsongen i rad,  överkörda och förnedrade av fysiskt överlägsna motståndare hanterar man frustrationen genom att ta dumma gula kort och sätta armbågar i motståndarnas ansikten. 

Detta är dock inte enbart svensk klubbfotbolls dilemma. Hela idrottsrörelsen och samhället är uppbyggt på att du inte ska behöva anstränga sig och göra något extra, som tar emot. Blir det obekvämt kan man alltid klaga hos facket och anmäla tränaren eller chefen för diskriminering. Sverige satsar inte längre på femmilen, man är ett land som går all in på sprintstafett, e-sport, innebandy och beachvolleyboll.