Varför detta tålamod med Tamba del 3: Allsvensk kolonialism

Det blir allt vanligare att allsvenska fotbollsklubbar köper afrikanska tonåringar och låter dem få oförtjänt mycket speltid. Förr var det forwards. Nu är marknaden så stor, och svenska klubbar så långt ned i näringskedjan att man får nöja sig med mittbackar, och f d danska akademispelare. Å andra sidan har priserna skjutit i höjden. I dag kan en lovande mittback vara lika mycket värd som en målgörare. Det är värre med andra sorters spelare – defensiva mittfältare och ytterbackar som inte är tokoffensiva värderas extremt lägst.   

Idén är att kvotera in och snabbt även casha in – sälja en talang till en lite större europeisk liga för en eller två miljoner € som sedan delas mellan klubben och alla mellanhänder. Ett viktigt led i affärerna är de i bästa fall godtrogna marknadsförare som levererar supporterjournalistik. 

Det som fick mig att reagera var mötet IFK Norrköping-AIK. Fick se de senaste två exemplen på allsvenskans spelarkolonialism: 18-årige nigerianen Zadok Yohanna (från Ikon Allah FC) i AIK och 19-årige gambianen Abdoulie Tamba i IFK Norrköping. Båda lämnade sina afrikanska juniorakademier för cirka två månader sedan. Ingen är i närheten av allsvensk kvalité men det är inte längre tre poäng som prioriteras i varken AIK eller IFK Norrköping. 

Mittbacken Tamba gjorde sin hemmadebut från start och var inte lika desorienterad och vilsen som i debuten mot HBK. Istället fick han spela som strikt markerande innerback och hade i princip aldrig bollen utom när IFK rullade i backlinjen. Han försökte sig enbart på en enda dribbling och nu inte på egen tredjedel utan vid mittlinjen. Det hade kunnat bli en farlig AIK-omställning men bollen studsade på ett par ben och sedan i rätt riktning. Varvid Tamba sprang efter bollen långt in på motståndarnas planhalva, där den förlorades. Och Tamba hade 60 meter hem. 

I princip sattes han inte på prov med boll mot ett trubbigt AIK som märkligt nog saknade aggressivitet och fokus. Dåliga omställningar, tafatt rullande, dåligt passningstempo, inga boxspelare och alltför många soloaktioner. Detta trots ett 3-4000 personer stort bortafölje och hägrande Europaspelsplats. 

AIK såg ut ungefär som IFK Norrköping brukar se ut.  Man släpper in ett par mål per match beroende på försvararnas och de defensiva mittfältarnas individuella misstag. Liksom David Andersson brukar göra så räddade Nordfeldt minst ett givet mål.  

Tamba är relativt snabb, verkar ha en ganska stark kropp och är smidig. Problemet är att han inte är van vid varken svensk fotboll eller rutinerade och cyniska motståndare. Han är naiv, desorienterad men kan bli bra. Kanske redan nästa säsong. Mer troligt att han får speltid så han kan lånas ut till en Superettanklubb nästa säsong och sedan kan återvända. Och säljas, precis som ghananen Oppong.

Den 21-årige ghananen spelade, efter att ha återvänt till IFK efter ett år i Superettan, 1200 vårminuter och sedan såldes till Nice. Där han faktiskt fått starta och gör att IFK även kan räkna med en kommande bonus på ca 20 miljoner vilket gör att man tjänar ca 50 miljoner (minus mellanhändernas andel) – det är bra utdelning på 1206 (sex minuter mot MFF första säsongen) svajiga allsvenska minuter.  

Tamba har trots massor av misstag fått starta. Varje match. Man har tagit fyra poäng på de fyra matcher Tamba startat. Senast mot Gais sprang han ”hem” medan lagkramraterna sprang upp och löste offsiden till Gais 2-0 med tre meter. 

Ett annat mindre lyckat exempel är offensive mittfältaren Stephen Bolma. Ghanesen kom till IFK Norrköping strax efter han fyllt 18 år. På de två första säsongerna fick han sammanlagt 80 minuter i allsvenskan. I år är han knäskadad men inget, absolut inget talar för att IFK får tillbaka de miljoner hans A-lagskontrakt kostat. 

En förklaring till att Tamba såg relativt bra ut mot AIK var att han i första halvlek mötte just Yohanna. Redan i matchinledningen stod Yohanna ensam framför IFK-målet men bollen liksom bara studsade på honom och tillbaka till den som bredsidad honom. Han förstörde två omställningar genom att passa fel och vid fel tidpunkt och i övrigt, i övrigt smög han omkring, sökte passningsskuggor och lyckades vara anonym tillsammans med Tamba tills 18-åringen byttes ut i halvtid. Det kändes som om AIK spelade med tio man i den halvleken. 

Bredvid Yohanna satsade AIK i åttonde raka matchen på en 20-årig norrman, från norska andraligan. Denne har startat åtta av de senaste nio AIK-matcherna med resultatet att han gjort ett och övriga AIK gjort fem (före matchen mot Värnamo). 6 mål på 720 minuter är inte imponerande. Han såg inte lika bortkommen ut som Yohanna men tillförde ungefär lika mycket. Innan han byttes ut. I halvtid kom 18-årige svensken Yannik Geiger in. Även han debuterade i somras och har fått mycket speltid. Han var inte lika anonym som högerback men utmärkte sig med att klackförsök ( vilket fick Axén att sucka djupt och utbrista ”åh Herregud…”) och att inte kunna markera eller hålla sin position. AIK tvingades överbelasta försvaret på hans sida och släppte vänsterkanten – vilket nära resulterade i ytterligare IFK-mål. 

Att ge unga spelare så mycket förtroende resulterar bland annat i att man under matchen kan se äldre lagkamrater förklara hur de borde spela med stora gester. Och troligtvis, när man ser ansiktsuttrycken, inte så väldigt pedagogiskt. Det var mycket sånt i Parken när AIK var på besök. Detta ”uppläxande live” är en helt ny och frustrerande företeelse i allsvensk fotboll. 

Efter att Europaplatsjagande AIK gett bort tre poäng i Norrköping mötte man tredjeplats-konkurrenten Gais hemma. Man ställde upp med nästan bara seniorspelare, plus den nye, menlöse 20-årige norrmannen på topp. Efter att ha kvitterat till 1-1 bytte man in helt orutinerade spelare som är 16, 18, 20, 21 och 23 år gamla. Och klarade ändå att rädda en poäng. Mot särklassiga jumbon Värnamo gjorde man tvärtom. Startade med juniorerna, låg under 0-3 och bytte in erfarna spelare. Men det var alltför sent. 

Man kan tro att Europaplatsen vore mer attraktiv men ser man krasst på det så ger den inte mer är 10 miljoner SEK, om man inte avancerar till gruppspel. Då det är rimligt att räkna in ytterligare 20-30 miljoner. Mindre än vad en enskild tonåring eller talang ger i försäljning.  Så när media tror att lagen jagar en Europaplats så är det för flertalet klubbar mycket mer intressant att skola in unga afrikaner som kan säljas dyrt. 

Tre andra exempel är Souman i Malmö FF, i Häcken och så förra säsongens paradexempel: Kalmars   Vince Osuji. Han debuterade i Kalmar förra sommaren och redan efter en match eller två sade media (inklusive TV-kanalen Max) exakt samma sak som ledare och agenter: att Osuji var predestinerad att snart säljas för 60 miljoner. 18-åringen spelade nästan alla resterande 17 matcher. Han hade svårt att anpassa sig till allsvensk seniorfotboll men var stor och stark för sin förmodade ålder. Kalmar släppte in 30 mål och Osuju bidrog starkt till degraderingen. Man han såldes snabbt vidare till belgiska Brugge för ca 35 miljoner. Där har han under hela 2025 spelat 5 matcher, för klubbens utvecklingslag.  

Exakt samma mottagande fick mittbacken Abdoullah Faye i Häcken. Kom från Senegal som 18-åringen, lånades ut till ÖIS, gjorde sex allsvenska matcher för Häcken innan han såldes för 30 miljoner till Leverkusen där han sedan lånats ut. Nu är han i franska Lorient. Han satt på bänken i premiären. Fick hoppa in i 4-0-segern och har sedan startat fyra matcher. Tre storförluster, tre varningar och 12 insläppta mål innan man faktiskt vann hemma i helgen. Mot ett lag som fick en spelare utvisad i 38:e. Och sedan 0-2 igen. Lorient har släppt in mest mål i hela Ligue 1 fast dt är förstås inte enbart Fayes fel.  

Ett undantag vad gäller Europa-drömmen är MFF. Ändå värvade man 21-årige Salifou Soumah från en mindre klubb i azerbajdzjanska ligan, där han gjort flera mål. Eftersom MFF var i behov av en målgörare kan man tänka att de betalde de där ca 15 miljonerna för att ghananen skulle hjälpa dem i allsvenskan och i Europa League. Men nu är han snarare en offensiv ytter som älskar att dribbla och avsluta fem meter ovanför ribban. Han har fått sammanlagt 96 minuter i allsvenskan och en förklaring är att han enligt tränaren inte orkar spela så länge. En annan är naturligtvis han inte är speciellt bra. Han löper fel, förvirra sig när han ska pressa högt och har svårt att förstå sin roll. Och så gör han av med bollen men ja, han är duktig på att dribbla. I teorin. Inte som Taha Ali men bra en mot en i allsvenskan. Det är dock inte riktigt vad MFF, med cirka åtta, nio andra offensiva mittfältare och passningsspel som prio 1behöver. Och ändå får han spela. I jämförelse med det han visat är det 95 minuter alltför mycket.  

Den här typen av spelare finns det flera av, i varje allsvenskt lag. Media undviker det här känsliga ämnet eftersom det inte gagnar produkten allsvenskan och det är ju vad media lever av, hypen kring Europas cirka 20:e bästa serie. Så att skriva om det här vore direkt självmål – samtidigt bör supportrar beakta detta. Det viktiga för deras älskade lag är inte tre poäng och allsvenskt kontrakt eller medalj utan att skola in unga afrikanska tonåringar så de kan säljas med stor förtjänst.