Världens bästa sportfoto

Sport och stillbilder är svårt. När jag var ung var alla foton från kvällsmatcher i fotboll ett porträtt, i halvbild, av en eller flera svettiga målgörare. No more, no less. Med starkare objektiv och fler Lux i strålkastarna kan man idag fånga rörelse. Men blir rörelse bra som stillbild? 

För sport är rörelse och stelnad rörelse avbildar sällan annat än just det ögonblicket, av flera. Ett stilleben, med svett och svällande muskler.

En bra sportbild är alltså sällan av själva sporten utan av dess konsekvenser. Som brassen André Coelhos (EFE) av Botafogos supportrar precis ögonblicken efter slutsignalen mot Atletico Minero i andra finalmatchen hemma på Estadio Nilton Santos i Rio. För första gången har de vunnit Copa de Liberator. Främmande människor som kramas för de delar samma kärlek. Jag upplevde nåt liknande, fast inte lika passionerat, då jag hängde på Celtics ståplatsläktare för cirka ett kvarts sekel sedan. När vi gjorde mål släppte alla hämningar och man kramades vilt med alla i närheten – oavsett om man ens någonsin tidigare. sett mannen, kvinnan eller barnet. Extasen, den hämningslösa, gränslöst grönvita. En hänryckelse som ibland var lika omedelbar och reservationslös nere på planen.

Det andra fotot på World Press Photo (i Politikens gamla presshall vid Rådhusplatsen fram till 19 oktober) är ett foto med starka kristna övertoner. Surfingen i OS 2024 pågår utanför Tahiti. Jerome Brouillet sitter med andra fotografer i en båt och de meterhöga vågorna gör att de sällan ser surfarna. Så fotografen chansar på när brassen Gabriel Medina ska komma över vågen. Han får fyra rutor och den här anses var ett av de bästa sportfotona genom alla tider. Men det är inte enbart för att det ser ut som han trotsar tyngdkraften. Medina går på vattnet och pekar upp mot himlen. Gabriel var en ängel i Bibeln, en ärkeängel. Är det Jesus vi ser i birollen som surfingbräda?