Japan, Costa Rica, Kosovo… 

Det är Anton Salétros första bollberöring. Han tar emot ett inkast högt upp på egen planhalva. Troligtvis Gudmundsson som stått med bollen bakom nacken och varit lite villrådig. Han ville kasta framåt men markeringen var tajt vid mittlinjen. Han vill absolut inte kasta bakåt, på säkerhet, inte ens symboliskt för det riskerade göda missnöjet. Sverige hade precis kommit ut från det lite avsides liggande omklädningsrummet i pausen och underläge 0-1. Mot Kosovo i Göteborg. En turlig stolpe i slutet av den förra halvleken räddade de elva på planen, den danske tränaren och de 36 000 på läktaren ifrån ett totalt sammanbrott. 

Nya Ullevi har haft landskamp på 16 år, 2008. Och 16 år innan dess var det här Danmark tog sin enda internationella titel. Med ett halvdant gäng som kallades in från semestern men spelade med ett oerhört intensitet och självförtroende. Inte snyggt men smart och vinnande.  

Dansken och hans spelare, det har kommit in trea nya redan i halvtid, har återvänt in i oktobermörkret med föresatsen att vara aggressiva, offensiva och vinna den här satans VM-kvalmatchen. Ta revansch, dels på de 91- rankade efter den pinsamma, förnedrande förlusten på bortaplan för en månad sedan dels efter att ha blivit utspelade av mediokra Schweiz på ”Nationalarenan” tre dagar tidigare.

Tre, fyra meter från den unge svenske mannen med bollen bakom nacken står Salétros, I ryggen på en Kosovospelare. Salétros tar två korta steg mot motståndarnas mål, spelaren anar vad som händer, följer med och så tar Salétros två, tre lite längre steg i andra riktningen. Den lite loje vitklädde bryr sig inte. Han ska i första hand försvara, inte lägga fokus på inkastpress och bollerövring 60 meter från eget mål. 

Lagkamraten kastar. Salétros lyfter sin vänsterfot, sin bästa, i princip enda fotbollsfot, i allsvenskan smått geniala, och bredsidar tillbaka bollen. Fast två meter framför den andre blågules fötter.. Kanske trodde den inbytte att inkastaren omedelbart skulle rusa framåt. Kanske kände Salétros att det var någon annan än han som från sin inre mittfältsroll skulle ha bollen, förvalta uppspelet, vända matchen. 

Kanske trodde inkastaren att den 29-årige allsvenske spelare som startade i princip alla de 16 matcherna före fiaskot på Nationalarenan skulle ha ansvaret även för den här bollen. Att han, som genom att få starta bänkat och försenat integrationen av lovande internationella stjärnor i Tottenham och Eintract Frankfurt som Lucas Bergvall och Hugo Larsson, nu skulle ”ta tag i det”.  Det var kanske ett sådant missförstånd. Det var kanske bara en riktigt usel bollbehandling.    

Svensk lagidrott har alltid misstänkliggjort flärd och offensiv glans. Vi är den alliansfria igelkotten som vinner tack vare ett äckligt disciplinerat starkt kollektiv. En kärv grupp med elva närmast anonyma blågula grovarbetare inspirerade av svensk fackföreningsrörelsens stolta historia och en gång i tiden samhällsbyggande insats. Det är därför som Sverige, alltså hela landet inklusive nationalkaraktären, tar stryk när kollektivet rämnar och de patetiska lilleputt-motståndarna vinner viktiga matcher. Det är därför 42,5 av LO-anslutna gymnasieutbildade i åldern 25-35 i städer med mer än 3 000 invånare idag säger säg vilja rösta på Sverigedemokraterna.

Förkrigsgeneration hade sitt Japan i OS i Berlin. Liksom att förbundskapten Olle Nordins fiasko mot Costa Rica 1990 betydde avsked på grått papper. Hockeyn har sitt Vitryssland. Nu har vi vårt Kosovo.