Graham Potter

Första gången jag mötte honom försökte han slå tre lobbar över mig. Sådana giganten Matthew Le Tissier slog, fast med högerfoten. Den första tog i ribbans underkant, de två övriga lockade jag honom till genom att stå två, tre steg längre ut. Få saker är så frestande för en vänsterfotad teknisk mittfältare som att lobba över målvakter. Smeka bollen, låta den segla långt över gräset i en vid vacker båge för lägga sig till vila i nätet. Som att natta ett barn. Men det blev ingen poesi på Jämtkraft Arena den kvällen då Graham Potter 38 år och delar av ÖFK mötte Författarlandslaget. 

Arbetade tillsammans med honom i ÖFK-boken jag var redaktör för (länk i botten). Har följt honom noga fram till West Ham-sejouren som kändes lite ödesmättad redan från början. Jag hade förstås också koll på fd Celtic-managern David Moyes tid där och insåg att klubben var i strukturellt obestånd. 

Har skrivit otaliga texter om hans lags matcher och hans coachning, från ÖFK, över Swansea, Brighton och till Chelsea. Bland vänner har jag pratat om honom de senaste veckorna som den idealiske nye MFF-tränaren. Läste i går intervjun i Fotbollskanalen där det känns som att han redan har jobbet om han vill ha det. Som förbundskapten. 

Förutom han obestridliga meriter som tränare är han en genuint sympatisk och intressant människa. En akademiker, fotbollsfilosof med 10 EPL-matcher för Southampton. Bland annat i tröja nr 12 i den legendariska 6-3-krossen av Man United på The Dell.  Då Peter Schmeichel släpper in en vid första stolpen…

Men jag vet inte riktigt om jag föredrar Graham Potter som MFF-tränare före förbundskaptenskallet. På sätt och vis är det viktigare att Sverige går till VM än att MFF:s tar allsvenskt guld 2026 med just han. Det finns många andra bra tränare som kan fixa det men blott #12 kan ordna upp i oredan och det kaos Jon Dahl Tomasson tyvärr skapade.