Kung Gyllix klubb sjunker

Min önskan infriades nästan – det var mest spel runt mittcirkeln. Lagens backlinjer rullade boll och 0-0 såg länge ut som ett sannolikt, salomoniskt resultat mellan närabotten-placerade IFK Norrköping och näramitten-placerade Malmö FF. Det var en fulmatch med få målchanser och dåligt spel. Ångesten var hanterbar men det fotbollsestetiska avtrycket smärtade. Det var som om båda lagen led av förstoppning. 

Två individuella detaljer avgjorde. Ekong vrickade i steget bollen och lurade David Andersson vid friläget. Bolin styrde ishockeyvackert in 0-2 i slutet av matchen. Det var rättvist med tanke på att  

A. Ekong och Taha Ali hade både utmärkta chanser att göra mål men visade med eftertryck att de varken har en målgörares fysik eller attityd. Den ene är bra på att springa, den andra är bra på att dribbla. Som om det räckte. Jo, det räcker för att oreserverat hyllas i allsvensk media vilket väl snarare visar vilken kvalitativ nivå vår serie, och journalistik, håller.   

B. MFF fokuserade på att vinna utan att släppa in mål och IFK skapade i princip inget av värde. Två rätt självupptagna långskott av Tim Prica som ingen elitmålvakt släppt in och så en nickskarv till Sigurgeirson där Ekong löste offsiden men samtidigt lyckades rensa. Det var allt. Ja förutom Tambas rensning nära motståndarnas straffområde. Han var blek, vid de få tillfällen han var nära bollen. Allra blekast var nog dagens jubilar men så är det inte lätt att kämpa med långbollar mot paret Jansson/Rösler. 

Mittbackarnas brister blottades vid 1-0 då Watson snubblade och Sögaard inte kunde spring ikapp med Ekong, trots försprång. Hade inte Baggesen varit sjuk hade Tamba kanske varit mittback och då faktiskt kunnat hänga med Ekong. Å andra sidan var Tamba så omdömeslös vid andra tillfällen att det kanske slutat med straff eller frilägesutvisning. Och då hade ju Martin Falks första prio (att ge Tamba så många spelminuter som möjligt) försvårats. Sedan kunde förstås Tamba också fått rött riktigt på den sena, våldsamma kapningen av Oliver Berg. Men eftersom Berg hoppade så blev det bara gult. För 18 månader sedan gjorde Une Larsson exakt samma sak på Berg, som inte hann hoppa och det slutade med fyra månaders bortvaro och några fötter som ännu inte återfunnit sitt rätta jag. Så Berg hoppade, Tamba blev utbytt. Han kunde också fått ett andra gult då han och Bolin tacklade varandra och bollen gick ut till inspark. Den gesten mot domarna SKA vara gult men med domaren var ödmjuk, salomonisk och blundade. 

Det är intressant att det tog Martin Falk ett drygt halvår att upptäcka Kalleys brister. Nu är han så långt nere i frysen att man föredrar Tamba som vänsterback. Det är inte ett bra betyg åt varken Falk eller Kalley. 

Sedan har vi detta med Martin Gyllix och båda klubbarnas kaos. Jag tycker det är anmärkningsvärt att Martin Gyllix inte, ett drygt halvår efter att ha blivit vald till ordförande, förstår sitt mandat och dess förutsättningar. När han försöker mörka något så allvarligt som att köra över den sportsliga ledningen, inklusive spelarnas vilja, sparka sportchefen och ensam försöka styra så liknar han Kung Trump. Där lojalitet och tystnad premieras medan kunskap, samarbete och moral hånas och förkastas. 

IFK har NT:s fd chefredaktör anställd. Borde han inte kunna berätta för Gyllix att man inte ska försöka hemlighålla information som hotar klubben stabilitet i ett mycket utsatt läge? MFF, som uppenbarligen sparkat sina både assisterande tränare men påstod att det var bröllop och semester som orsakade frånvaron i Parken – de har en av Sydsveriges allra bästa sportjournalister anställd som kommunikatör. Borde han inte kunnat berätta att det aldrig lönar sig att ljuga offentligt? Att när du pratar med media pratar du alltid till dina medlemmar, de som anställt dig, de som kan avskeda dig. Man måste inte berätta allt men man måste vara uppriktig, och sanningsenlig. 

USA: medborgare får en ny chans om tre år. IFK Norrköpings medlemmar har chansen att bli av med sin maktfullkomlige kung redan om ett knappt halvår.