Språket bakom Mjällbys skräll Del 2

Ingen förstår listerländska men den gamla tyskdansk-influerade dialekten talas fortfarande runt Strandvallen. ”Göra maul kaa” är en förklaring till den största allsvenska överraskningen sedan Öster IF 1968, kanske någonsin. 

Blekinge saknade länge seriös fotbollskultur. Det bland klipphällar inträngda lilla landskapet var enbart bra i två sporter: friidrott och handboll. En fotbollsklubb från Karlshamn vars stjärna kallades ”Bambis” , kvalade sig 1962 upp i allsvenskan. Högadahl IS kom toksist. En ”one-hit-wonder”, det var allt. Hela Blekinges länge minskande befolkning är jämförbar med Helsingborgs.

På Olympia, troligtvis 1973, spelades en extra avgörande kvalmatch till näst högsta serien (48 lag i fyra grupper) mellan Mjällby och V Frölunda. Det regnade oavbrutet och laget ingen hört talas om (elva minkfarmare varav fyra var brödrar) fyllde den plats på fotbollskartan där IFÖ Bromölla och Sölvesborgs Bois tidigare krampaktigt kämpat.  

Mjällby är en liten ort på vägen till Strandvallen och den något större samling hus som går under namnet Hällevik. På Listerlandet, där folk ännu kan prata den blandning av skånska, Lübecktyska och gammaldanska som kallas Listerländska. Den är, på fullt allvar, helt obegriplig. Det är Sveriges galnaste dialekt men det säger en del om folket där – att de genom århundradena bevarat ett litet utdött språk med helt egna räkneord, utan EU-support. Det säger något om vilja, envishet och extremt stark självkänsla ”kaa”. 

Listerlandet ligger dessutom i Sölvesborgs kommun, Sverigedemokraternas Mecka där Jimmie Åkessons ex. länge bedrivit ett lokalpolitiskt experiment. Som nu långsamt förtvinar på grund av lokalavdelningens inre splittring och oförmåga att anpassa sig till Sverige 2025.  

Mjällby AIS har gjort både och. En stark struktur och inre dynamik. En tro på sin alldeles egen väg och modet att plockad det bästa med allsvenskan och förena det med ett uppenbart danskt arv. 

Den första danskan stjärnan var Flemming Perhrson från BK Frem, Slagelse och med 8 U-landskamper för Danmark bredvid bland annat Frank Arnesen. 24 år gammal sprang han förbi alla försvararna i näst högsta svenska serien, förde upp MAIF i allsvenskan för första gången och blev utsedd till Årets fotbollsspelare i Sverige. Samma år som Malmö FF spelade Europa Cup-final. Fleming sprang raskt vidare och blev på kort tid legendarisk Gaisare, fortsatte västerut och återvände sedan till Mjällby där han idag är juniortränare. Att fiska upp ratade talanger i de danska akademiefabrikernas kölvatten, unga före detta tonårsstjärnor som misslyckas i storklubbarna och sedan sälja dessa ”genbrugs-spillare” tillbaka till storklubbarna är Mjällbys signum. 

25-årige Nicklas Röjkjeær kom i princip gratis från Fredericia till Listerlandet. 18 månader senare sålde man honom till Farum för 20 miljoner SEK. För hälften av de pengarna köpte man i höstas Jeppe Kjær från Bodö/Glimt. 21 år, redan second-hand.  

Från Bröndby köpte man högerbacken Rasmus Wikström och sålde sedan honom vidare till Elfsborg för mer än det dubbla. Finländaren Leo Walta, idag ansedd som kanske hela allsvenskans bäste innermittfältare, kom från Farum, över Mjällby. Jakob Kiilerich kom från Kolding innan han försvann till ett belgiskt topplag. 

Andra förklaringar till undret är liten omsättning av spelare och tränare, trygghet, bra omklädningsrum och mycket träning. Plus att bygga långsamt, inte riskera ekonomin och att ständigt utveckla spelet. Men det är ingen ung tränartalang bakom succén. För 13 år sedan skrev jag om de märkliga omständigheterna som gjorde att dåvarande, 46-årige ungdomstränaren Anders Torstensson hastigt och mindre lustigt tvingades bli A-lagstränare. Mer stödjande än assisterande till den tränarprofil som var alltför glad i alkohol och som sedan räddades av vännen Janne Andersson och gjordes till landslagstränare med specialuppdrag.

Från att ha varit ett defensivt omställningslag för ett par säsonger sedan är man i dag ett lag med stort bollinnehav som gör de flesta målen på fasta situationer men också löper otroligt mycket. Och de som löper kan vara vilka som helst. 35-årige mittbacken Tom Pettersson har gjort sex seriemål. De som backar uppsatta Stroud och Herman Johansson är även bland de flitigaste målgörarna.

Som ovanstående antyder, de är inte så rigida i sina laguppställningar men framförallt spelar man enkelt med okomplicerade 10-meterspassningar till lagkamrater som hela tiden löper utan boll. Det ser enkelt ut men det funkar. Och när de i går gick ut mot den klubb som varit allt Mjällby inte varit så krossade de IFK Göteborg. Minkfarmarna levererade årets bästa första halvtimme och stängde sedan matchen mot ett hemmalag vars vittring på Europa snabbt övergick i stinkande förnedring.  

Mjällby som för bara några säsonger sedan var på väg ned i fjärde högsta serien har visat att det går, man måste inte vara rik storstadsklubb för att lyckas. De har dessutom vunnit 20 raka matcher. Kan slå poängrekord för allsvenskan och har enbart förlorat fyra matcher på hela säsongen. Tre mot var sitt Sthlms-lag och så mot mitt Lyngby BK, på hemmaplan i februari. Kanske kan det inspirera den lilla klubben från norra delarna av Köpenhamn till en liknande resa.   

PS Jag bevakade Mjällby för TT i allsvenskan för 12-15 år sedan. Det var fram till dess enda Superettanklubben som släppte in hundar på matcherna. Deras jubileumsbok (75 år) fick ganska positiv och EXTREMT lång recension här för 10 år sedan. Har skrivit om många andra matcher på Strandvallen och arbetat som lokalkorre i Sölvesborg för BLT.