Alexander Fransson återvänder

Kan man hoppas på dåligt ölsinne? På mätta, dästa och fortfarande lite bakfulla lirare från Listerlandet? 

Knappast.

Relationen spelare och publik är tajt. Klubben är så nära sina supportrar att spelarna känner hela bortaföljet till förnamn. Som spelare i Mjällby får du alltid veta att det är kollektivet och sammanhållningen som ÄR Mjällby. Den lokala samhörigheten är allt, även om det knappt bor någon där.   

Där tror jag inte MAIF sätter ut skorna i träbaracken och ger bort matchen till IFK Norrköping. Jag har varit så tätt på klubben att jag tror jag känner dess DNA och harmoni har alltid varit ett ledord – även i bittra maktstrider. Jag har varit så tätt på att jag till och med minns en ung, fjunig Alexander Fransson och hans allsvenska debut här för drygt 12 år sedan.

Då vann IFK efter att Telo gjort mål och Fransson fällts i straffområdet plus ett spektakulärt självmål av Wiklander). Det var lika overkligt som det låter. Och svinkallt med iskall vind rakt in på pressläktaren och stelfrusna fingrar över laptopen på batteri….

Kan man hoppas på att Tamba är bänkad och Brönner får förtroende?

Knappast.

Jag tror hemmalagets heder och ära avgör (läs gärna texten om hur språket, den unika identiteten, är en förklaring till Mjällbys sensationella SM-guld). Det känns inte som om IFK hösten-25 är tillräckligt bra för att rubba allsvenska mästarna, även om de är en aning vingliga i dagens kraftiga sydvästliga kuling, med regnbyar, som drar in från Hanöbukten. Däremot hoppas jag på Sirius och Halmstad. Slår blåsvart Elfsborg hemma kan de ställa ut skorna i Parken om en vecka. Och förlorar Blåvitt den prestigefyllda kampen på Örjans Vall har de absolut inget att spela för i sista omgången. Nada. Så klarar sig IFK, kanske, den här säsongen, den som skulle bli fest men känns frusen, absolut inte kvalitetssäkrad och med en bismak av fruktan och ovisshet inför framtiden.