Hur fan tänker Falk? 

Anton Eriksson har startat två matcher, av 29. I halvtid utbytt högerback i förlusten mot Degerfors  och så som mittback mot BP, 2 augusti. Inte direkt en säsong som skapar mod och självsäkerhet. 

Så kastas han in i årets viktigaste match. Tränare Falk kräver just ”mod”. Naturligtvis tar Anton Eriksson några dåliga beslut. Han saknar tajming, tempo, självförtroende men var inte direkt sämre än de andra försvararna. Både Falk och Axén menade att IFK Norrköpings backlinje saknade ”mod”/”var fega”. Men vad fan förväntade sig de av en spelare vars självförtroende tränaren misshandlat en hel säsong, som startat en och en halv halvlek? 

Det är i detta ljuset man ska se det villkorslösa och utan prestationskrav givna förtroendet till Abdoulie Tamba.  Trots katastrofala matcher har han fått max förtroende. Varför? Och varför peta honom nu, i de två senaste matcherna – han har trots allt sett mindre katastrofal ut för varje match. 

Likadant med Sögaard, en spelare av superettanklass. Han har spelat regelbundet sedan Oppong försvann men nu plötsligt bänkad. Varför? Varför ge Anton allt ansvar när han fått starta på bänken 26 av 28 matcher? Trodde Martin Falk att Anton bara skulle gå in och vara världsklass efter att blivit mobbad hela jävla säsongen?  

Eller är det Gyllix som tagit ut startelvan under hösten? Jag har ingen aning – kan bara konstatera jag absolut inte förstår hur Martin Falk tänkt vad gäller backlinjen under hela säsongen. Den som började med Kalley som vänsterback.  

När IFK Norrköping förnedrades av Sirius hemma var tre saker tydliga. 

IFK:s försvar fungerade så länge de stod lågt. Första 45. Framåt hade man ett skott av Fransson och en retur som blockades. Det var allt men skit samma så länge det var 0-0 och en poäng på det anemiska kontot. 

I halvtid ville Falk uppenbarligen spela mer offensivt, gå efter tre poäng och så blev det en av de mest förnedrande halvlekarna i Parkens moderna historia. Med tanke på förutsättningarna. 

Det långsamma mittfältet utan konstruktivitet tvingade backlinjen att gång på gång falla mot ett av seriens bästa omställningslag. Vad trodde Falk egentligen – att en helt ny, även den långsam backlinjen skulle pressa högt och lämna 60 meter tom yta till Ure, Bjärsbo och Pehrsson?  

Det är så mycket i Falks hattande med backlinjen och enorma förtroende för Höög Jansson som jag inte förstår. Liksom många spelarnas brist på jävla anamma. Det är något i IFK Norrköping den här hösten som är väldigt, väldigt fel. Jag tror vi får alla serien om en vecka och fyra timmar. Eller får vänta ytterligare en vecka till kvalmatcherna är avklarade.