Härlig energi IFK! 

För första gången den här hösten såg IFK Norrköping äntligen ut som ett lag som ville vinna. Imponerad av energin, aggressiviteten och att Martin Falk äntligen hittade rätt med laguttagningen. Anton Eriksson istället för hans favo, akademispelaren Tamba. 

Sigurgeirson borde träffat mål på avslutet i slutet av första (dessutom onside med två meter). Totte Nyman hade kunnat ge mig segern i Fantasyallsvenskan om han träffat bollen renare istället för många halvträffar och Neffati borde dundrat in den med högern på första tillslaget istället för att försöka dribbla och avsluta med stödjebenet. 

IFK hade behövt mål. Olyckligt att David Andersson gör ett av sina endast två misstag vid 1-0 när han istället för att flytta sig i sidled och plocka ned bollen missbedömer banan, börjar med att förflytta sig rakt bakåt och först därefter, alltför sent, försöka blockera nicken. Det hade räckt med tre, fyra steg rakt åt vänster så hade han varit först på bollen. Baggesen släppte spelaren han skulle markera men man ska inte lasta dansken alltför mycket. Han gör så gott han kan med sin begränsade, defensiva talang.    

Så jag är trots allt nöjd med IFK idag. Det är ingen skam att kvala. När han sedan gör hösten enda godkända insats, energimässigt, i sista aeriematchen så är det OK. Känns tryggt. 

Jag har sett Örgryte tre, fyra gånger i år. Inte alls imponerad. Framförallt har jag sett matcherna mot Helsingborg. Bra på omställningar men alltför många mediokra spelare. Så föll de också samman i slutskedet av Superettan.