Det var en gång en vinnarskalle, en alkoholist och ett ”kexknä” 

Johan Mjällby är nästan en Bellmanhistoria. Hans karriär befinner sig mellan sägen, överdrift och beundran. Troligtvis Blågults tuffaste fotbollsspelare genom tiderna. Jämsides med Stefan Schwartz, Sven Hjertsson och Knut Nordahl.

Johan Mjällbys höjdpunkt är dubbelmötet mot England. Hans internationella genombrott då han utan tvekan kastar sig in i (snarare än mot) en hög 50-50-boll med David Seaman och f o r c e r a r den in i mål. På ren vilja och dödsförakt. Och eftersom världsmålvakten Seaman i sista ögonblicket bangar duellen. 

I returen på gamla Wembley hade man med dagens VAR-bedömning knappast fått ihop fem mot fem efter halvtid. Så många efterslängar och fula kapningar var där. Bland annat på Håkan Mild vars karriär aldrig riktigt kom upp på fötter igen.

Inte en jättestor talang men med extra mycket vilja. Var kom den ifrån? Hans far var ”högpresterande alkoholist” och sportjournalist på DN. En konstnärssjäl, enligt Johan. Hans mor, nämns knappt i boken. Inte heller en av de som borde varit en inspirationskälla, Krister Nordin, (eller Thomas Bodström). Däremot hyllas Esa Pekkonen. 

Vad hade Johan Mjällby kunnat bli om inte han 1. sabbat knäet vid 20 års ålder och 2. hans medicinska rådgivare valde istället för operation att försöka spela vidare, med rehabträning? 

Från 20 års ålder har han ständiga problem med högerknäet. Bristande rörlighet, stelhet och en ”konstig känsla” som sedemera tar sig uttryck i smärta. Varje dag, varje natt. 

Personligen (som den knärehabhaverist jag blivit)  tror jag att det här är vad som drev en av Sveriges bästa och mest oförsiktiga fotbollsspelare genom tiderna. Att trotsa och förtränga smärtan, både i knäet och i själen. Att det var därför han bara sprang rakt mot Seaman i en av svensk landslagsfotbolls riktigt historiska ”chickenrace” – vad kunde göra mer ont än det redan gjorde? Att han kanske inte blivit lika framgångsrik utan all denna satans smärta. 

Jag följde naturligtvis honom på avstånd i AIK men såg nästan alla matcher han gjorde för Celtic. Det är nästan rörande när han och Neil Lennon blir en tränarduon för den rödhårige nordirländaren var exakt samma sorts ”no nonsense-spelare, bara lite högre upp på plan. 

Johan skriver det själv, han var aldrig en ”fotbollsbra” tränare för han krävde det samma av sina spelare som han hade krävt av sig själv. 

Bra är dock boken. Om drivkraft, motivation och kärleken till fotboll, och en ständigt närvarande frånvarande farsa. 

Medförfattare Mathias Lühr gör det bra, låter som om det är Johan som berättar. Förlaget är Bokfabriken och titeln ”Jag gav allt jag hade”.