När svensk fotboll sålde sig till djävulen…

När du läser om hur många miljarder det betalas för mediarättigheter till sportevent kan du alltid räkna med en sak – det är du som står för notan.  

När man läser Olof Lundh nya bok blir man irriterad på hur dum och rik alla dessa smarta TV-bolagschefer tror jag är. Jag är faktiskt inte så rik men ändå, ändå beredd att betala för den obesvarade kärleken till min fotbollsklubb eller en viss sport.

Bolagen är dessutom bättre på att sälja än Lundh och Albert Bonniers förlag. Om de sistnämndas bok kan man säga att desto längre titel ju mer tveksamt innehåll. 

”Den sista lägerelden – kampen om sport på tv – och varför det bara blir dyrare för dig” slår nån slags säsongsrekord. Omslaget gör en inte så värst klokare: en gammal TV med krossad bildruta och idrottsredskap. Olof Lundh är rädd att den bok han skrivit saknar läsare. Så han och förlaget försöker kompensera. Med idrottsattribut. Med en titel som är a. oförståelig b. lång och tråkig  c. konsumentupplysning  som slutkläm ”dyrare för dig”. Förutsatt att du orkat läsa så långt. Själv har jag inte enbart läst hela titeln utan att lägga undan boken, jag har läst h e l a boken – ”för din skull”….

Författaren är svensk fotbollslitteraturs ende riktige ”grävare”. Jag har haussat hans tidigare titlar om skumraskaffärerna i fotbollsvärlden. Den lite röriga, tilltrasslade kampen (alternativt förhandlingarna eller slagsmålen)  om TV-rättigheter är bokens kärna. Vilka köpte vad av vem, varför och när och hur mycket betalade de. Dessutom får du lite TV-sporthistoria, några lite ansträngda sporthistoriska ingångar plus en rad anekdoter som Olof Lundh själv upplevt med börjar redan i barndomens Lund. 

Lundh beskriver alla affärer under de senaste 30 åren som att en namngiven, ofta kortfattat karakteriserad chef för ett bolag, vill göra si och så. Det är aldrig bolaget i sig utan alltid en man som Lundh därmed ger intryck av att känna personligen. Det fungerar, man tror verkligen att Lundh känner alla men det skapar också en konstig känsla av skvaller från en stängd herrklubb. 

Det liknar ett gäng svenska och internationella börsmäklare som vilt spekulerar i snabba vinster på de sportintresserade tittarnas bekostnad. Det är säkert viktigt att det här dokumenteras men det är inte speciellt upphetsande för ”dig” som betalat och fortsätter betala kalaset varje månad. 

Vi kan välja att inte titta på våra favoritlag och favorittävlingar hemma utan på sportbaren, eller hos grannen. Eller så kan vi välja att inte titta alls. Eller så kan vi välja att bara se vårt lag ”IRL”. Allt fler verkar välja det lätt anarkistiska alternativet där du avstår såväl abonnemang som all reklam. Du betalar direkt till klubben, utan mellanhänder, och det blir i förlängningen elitfotbollens död, ”as we know it”.  

Att Olof Lundh är anställd på TV4 och alltså en del av det boken kritiskt säger sig granska gör den säkert mer initierad och men även komplicerad. Även om det inte är en vitbok, och TV4 inte kommer ut som sporttittarnas ängel är det en partsinlaga. Lundh menar exempelvis att TV4 förlorat avtal med SvFF för att TV4 (aka Lundh) granskat SVFF lite väl ingående. 

Bokens i mitt tycke enda riktigt intressanta del är den som handlar om Svenska Fotbollförbundet och hur före detta ordförandelegenden Lars Åke Lagrell blev bästa kompis med (och bästa kund hos) fotbollsvärldens mest hatade person. 

Rune Hauge sålde på 90-talet fotbollsspelare på ett ytterst bedrägligt sätt. Han avslöjades, dömdes till livstids avstängning, benådades av en ny (väl så korrupt) UEFA-president och så dök Hauge upp som svensk fotbolls store frälsare. Enligt Lagrell. Förbundets ordförande med tajta band till SAP och rörelsen visste hur man ”tvättar en byk”…

Svensk fotboll slöt en rad avtal (med Hauge som mellanhand) norrmannen tjänat många hundratals miljoner kronor på. Pengar som, åtminstone moraliskt, borde gått till svensk fotboll. Lagrells avtal var så fördelaktiga att enligt boken betalar svensk fotboll fortfarande många miljoner varje år direkt till Hauge. 

Det är svårt med moral och sport, lite ”Faust-feeling” över det. Frågan kvarstår – vem vill, förutom de som är i rättighetsbranschen eller kommunikationshistoriker, läsa en bok om en värld man helst inte vill bli påmind om?  

PS Faust är en fiktiv kulturperson som försöker vägga med djävulen och får betala för det exklusiva abonnemanget i all evighet.