Ove Kindvall Memorial

I augusti avled en av Sveriges främsta målskyttar genom tiderna. I går hedrade jag och en stor vimpel honom. På vårt sätt. 

Ove Kindvall var även stor i Rotterdam. Troligtvis var, och är, större i Feyenoord eftersom hans minne är mer levande där. I ”Världens modernaste land” är tacksamhet och hågkomst nåt ganska suspekt, närmast ett hot. Men Ove är trots allt med staty, utanför den f n v namnlösa Parken i Norrköping. 

Ove Kindvall gjorde 2-1-målet i 116:e minuten när de vann Europacup-finalen mot Celtic på San Siro i Milano 1970. Jag såg matchen på svartvit TV men minns inte så mycket mer än att jag höll på Ove. 53 000 såg matchen på plats. 149 000 hade sett Celtic slå ut Leeds United på Hampden Park i semin. 

Där var många grönvita i Milano. En av dem hade en stor Celtic-vimpel från EC-segern tre år tidigare. Efter matchen kom han fram till Ove och sa: ”du var bäst, du ska ha den här”. Jag har i min tur fått den av Oves son Niclas, i går såg vi Europa League-matchen och Celtic fick revansch. 

Feyenoord ligger tvåa i sin liga, liksom Celtic som haft värsta säsongstarten på flera decennier.  Det såg exakt så illa ut i regnet och kylan när hemmalaget enkelt slog in 1-0  efter 10 minuter. 

Nygamle manager Martin O’Neills (som hade kunnat vara i Nottingham i går) lag kvitterade och tog ledningen strax före paus på en reservmålvakts-bjudning. Feyenoord pressade i början av andra, Schmeichel räddade flera gånger. Så byttes Benjamin Nygren in och sköt strax efteråt med sträckt vänstervrist stenhårt ribba in till 3-1. 

Celtic tog sig upp på 21:a plats i EL-tabellen. Feyenoord ligger på 30:e med blott en enda seger. Det är långt från Milano men det kommer bli fler, van Persies lag är inte så dåligt. Bäst var 26-årige mittbacken Anel Ahmedhodžić. Djupt imponerad av hans spelförståelse, passningsfötter och hängivna boxspel. Det är inte hans fel att Feyenoord haltar lite lätt internationellt. 

De tre, fyra tusen grönvita supportrarna sjöng ramsor med hans tvåstaviga efternamn. Det passar bra in på den uppdaterade grönvita evergreen som förr handlande om ”Larsson in Wonderland”. 

Han lämnade Malmö tidigt och blev bosnisk landslagsspelare därför att han far tyckte det. Nu verkar Anel klippt banden med både fadern och Bosnien. Herre Gud vad svenska fotbollslandslaget hade behövt honom nu… 

Idag hade det varit otänkbart. Både att en motståndarsupporter kommer inom 500 meters radie av en elitspelare men också att visa sin beundran och storhet i nederlaget. Den anonyme Celtic-supportern vars vimpel han säkert värdesatte oerhört högt, troligtvis var han även i Lissabon tre år tidigare, är en stor hjälte. I sett historiskt perspektiv nästan på jämnhöjd med Ove och de andra på plan för han manifesterade vad idrott egentligen är: segrare, förlorare, beundran, kärlek och vänskap.

Skriver också detta för i morgon lördag finns det risk att ett lags supportrar visar hat och vrede i närheten av statyn med Ove, som skjuter mål. IFK Norrköping och ÖIS möts i andra och avgörande kvalmatchen och jag hoppas det förlorande lagets supportrar visar lite av det som Celitcsupportern gjorde i Milano för 55 år sedan. Vad som talar för motsatsen är bilderna från bortaläktaren efter 0-3 förlusten där IFK-supportrar skrek ut sitt förakt och hat mot de spelare och ledare som de annars säger sig älska. Fast uppenbarligen inte i motgång….