Är fotboll religion? 

”Dö för emblemet” krävde ”supportrarna” av spelarna i IFK Norrköping. Dö för en otydlig, rätt undermåligt designad, betydelselös symbol? Dö för något som i grunden blott är en livsbejakande lek? Att kräva att någon annan eventuellt dör utan motsvarande egen ”prestation” – är alltsamman inte en slags ”religiöst utnyttjande”? 

Att tillbe något eller någon vars existens inte riktigt kan bevisas? Ett lätt stammande mantra om ständig kärlek? Vars relation bygger på löftet om framtida framgångar och evigt liv – förmedlat av några månglare, avlatsförsäljare samt tränaren, hans elva lärjungar och korgossarna på bänken. Är det verkligen något att tillbe, att tro på, att dö för? 

Efter att IFK Norrköpings död/degradering dagen före Första Advent slutade med att ett par troende (eller ”hang arounds”) försökte bränna ned kyrkan är frågan berättigad. Men även motsatsen, den årliga uppståndelsen: de presumtivt triumfatoriska tåg som allt fler stolt strosande supportrar traskar i vid påsken (och hemmapremiären). Är det inte ganska exakt som medeltidens kristna karnevaler?    

Vem härmar vem, och vad? Den och andra teosofiska ämnen av allsvensk klass diskuteras i Fredrik Heidings nyutkomna ”Fotboll och Gud – en jesuits guide till Hammarby” (Veritas). 

Utgångspunkten för katoliken, och före detta lovande Bajenjunioren, är att religion och fotboll har mycket mer gemensamt än vad många tror. Medan religion alltmer anses vara en privatsak växer antalet spelare som gör till exempel korstecknet, tackar Gud genom media och har religiösa symboler tatuerade lite varstans på kroppen.  

Förutom en intressant historisk genomgång av alla klubbar som bildats av religiösa skäl diskuteras om till exempel det grönvita Miraklet i Karlstad 1989 verkligen kan anses vara ett mirakel. Eller (än mer fullständigt omöjligt) att nykteristen Kennedy fångar en inkastad stor stark i luften i slutet av sin sista match. Personligen tycker jag man kan låta frågan stå öppen, av samma skäl som jag har en dunk med vatten från Lourdes stående långt in i garderoben. En slags prepper-tillvaro, ”all inclusive”. 

Jag älskar de här försöken att se fotboll i ett annat perspektiv, inte alltid så sött och omhuldande som till exempel ”Hammarbyismen” framställs. Jag hade gärna sett ett extra kapitel om den väldigt svenska formen av ”no al futbol moderno” som tar sig uttryck ibland annat 51%-regeln, supportercurlande  och hatet mot VAR. Att så tydligt avstå både pengar, ansvar och teknik känns väldigt religiöst – nästan som att göra bollen och domaren till de främsta företrädarna (eller uttolkarna) av teodicé-problemet: hur kan en allsmäktig Gud vara s å orättvis, just i Idrottsparken? Är inte VAR-systemet själva definitionen av ateism, även i en utanför-fotbollsarenan-kontext? 

Det är en intressant, ganska lågmäld gudomlig bok om dennes rätt frånvarande relation till Hammarby. Säsongskort på Nya Söderstadion har hen inte. Huvudsakligen långa, lite ojämna intervjuer med Nahir Besara, Magnus Carlsson, Magnus Hagström och Peter Gerhardsson men så ibland tänder det till. 

Jag blir glad över att läsa Fredrik Heidings funderingar. Man behöver varken vara troende eller Hammarbyare för att gilla boken men det hjälper nog lite. Att tro på Bajen är, i brist på rättvisa, mer av en späkelsekultur med sportsliga förtecken än det är att hålla på de mer världsliga, poängprofana AIK och Djurgården. Tror jag.

Ps Som bonus en synnerligen imponerande litteraturlista med allt från Foyers standardverk ”Fotboll förklarar världen” till Påve Franciskus självbiografi.

PSS Extra plus för den fantastiska, inte okomplicerade omslagsbilden av ”Kenta” Jönsson, Bildbyrån