Varför fick han Guldbollen och inte Nacka, Hamrin, Liedholm med flera?

Varför belönades ett otekniskt, egocentriskt, medieskyggt och i grunden fotbollslikgiltigt fysmonster med Guldbollen 1950? Inte enbart fruktad av motståndarna utan även illa sedd av lagkamraterna i Malmö FF och i landslaget. 

När MFF firade det första SM-guldet på Djurgårdsbrunns etablissemang 1944 tog Erik Nilsson ensam tåget hem. När lagkamraterna bad om ransoneringskorten som möjliggjorde att köpa alkohol vägrade alltid absolutisten. När Sverige firade VM-bronset i Rio hindrade han handgripligen Nacka och Stellan Nilsson att fortsätta firandet ute på stan. Efter att lagkamraterna protesterat mot det mördande tempot när MFF löptränade så protesterade lagkaptenen energiskt mot att han inte längre fick ta täten. Det är en rekordlång karriär, 600 matcher i MFF och 57 i landslaget, korsad av otaliga konflikter. 

Frågan om varför en så illa omtyckt, på alla sätt defensiv men duglig fotbollsspelare belönades med landets främsta utmärkelse (och inte t ex Nacka Skoglund, Kurre Hamrin, Nisse Liedholm, Kjell Rosén, Hasse Jeppsson m fl ) besvaras inte Skånsk Idrotts Historia, Årsbok 2025. Kanske var det en förtäckt hyllning till han som slog bakåtpassningen till det mål som gjorde att AIK vann matchen och MFF:s förlustfria allsvenska svit stannade vid 49 (medan Mjällby nu har 22 matcher i svit efter vårförlusten mot just AIK) Kanske finns ett samband med några andra spännande frågor som väcks i boken?  

Som varför Malmö var en av de sista svenska städerna utan golfbana? Eller varför socialdemokratin före Palmes tid älskade bowling? Eller varför världens bäste och mest självkritiske biljardspelare tycker att han har ”usel stöt-teknik”? Uppfödd som han är i arbetarrörelsen hus i Helsingborg där biljardhallen Borgen delade tak med tidningen Arbetet, ABF, LO och SAP:s lokalföreningar med flera. Fanns här moral, värderingar och samhällskultur som påverkade idrottslivet, och gjorde Erik Nilsson till ett föredöme? En duktig fotbollsspelare som blev trogen Folkhemmets Sverige och inte lockades till Italien för att spela fotboll mot något så vidrigt och osvenskt som helt öppen ekonomisk ersättning.

I sin noggrannhet och hängivenhet var Erik Nilsson flera decennier före sin tid. I fråga om etik och moral var han kvar i det tidiga 1900-talets relativa folkrörelser och stränga, asketiska levnadsideal.

Björn Hedman, Max Wiman, Ole Törner med flera levererar. Årsboken bjuder på väldigt intressant idrottsläsning och följdfrågor som dock inte alltid besvaras. Men det är tillräckligt för att glädjas. Årets titel har generellt sätt lite sämre texter och fler bilder. Bra av Pierre Mens medan skribenten Christer ” den lokala stjärnan” Alemo nog kunde skippat åtminstone några av de 12-15 bilderna på sig själv och barnen i historien om Vellinge Tennisklubbs 100års jubileum.