Det var en gång en kommentator, en TV-producent och en F1-förare

Många av Sveriges motorsportlegender kommer från lilla Närke. Marcus Ericsson är väl den senaste. I hans bok spekuleras inte i varför. Däremot avslöjar F1-experten Janne Blomqvist (500+ lopp som kommentator) sin bakgrund och F1-DNA: trafikreporter på Upplands lokalradio. I den originella boken ”Trackside” (Mondial) berättar de tillsammans med TV-producenten Erik Stenborg om deras olika F1-erfarenheter.

Ericsson gjorde 97 F1-lopp. Som bäst två elfteplatser. Han är en av de som hållit sig kvar allra längst i F1, trots att han, rent symboliskt, alltid blev varvad. Förr i tiden existerade den typen av förare endast för att de hade pengar, istället för talang. Boken bedömer inte Marcus Ericssons kvalité men han var absolut inte så dålig som till exempel ”legenderna” Rikky van Opel, Deletraz, Inoue och Yuji Ide trots att hans stats är värre. Eftersom Ericsson numera vunnit i ”okurviga” Indycar är förklaringen väl att hans bästa ”pedal” är gasen, inte bromsen. 

Bäst i trion är Blomqvist. Hans texter om tajming, fiaskon, konsten ”att hålla käften” och hur han som ung försökte bli John Player Special-rökare är extremt bra sportlitteratur.  

För närvarande är F1-griden full av böcker. Det finns faktiskt massor av litteratur, totalt okritisk litteratur, att välja på – nästan alla mer renodlade coffetable-titlar än den här vackra mycket underhållande hybriden till bok. Förutom de tre männens minnen diskuterar den bland annat det svenska begrepp som g ö r F1-sporten, det alla utomstående tycker är lika vansinnigt spännande och lockande: FART! 

Själv tycker jag F1 blivit en precisionssport, nästan som dart men lite mindre osexig. En joystick i stället för en pil…

Framförallt så har jag alltid tyckt att F1- vagnarna både ser ut och låter löjligt. Tacka vet jag sportvagnsklassen! Det är riktiga bilar.