”Ice” Borg om att knarka, knulla, torgskräcken och setsiffror han minns

Nästan 45 år efter att han lade av som 26-åring berättar äntligen Björn Borg om sitt liv. För frun Patricia.

Det kunde ha blivit bra. Minst tre av världens tio bästa sportböcker är tennisbiografier. ”Hjärtslag” öppnar liksom André Agassis bestseller med en ”nära-döden-upplevelse”. Till skillnad ifrån Agassis känns Borgs knarkrelaterade kollaps bredvid fadern som en kortfattad resumé på Wikipediaprosa.  

Vad som kunde blivit högintressant läsning har blivit en tråkig, ytlig, självbiografi på Norstedts. Säg så här: Björn Borg har inte talang för att berätta, frun inte talang för att skriva.  

Björn minns en massa fakta, setsiffror, game och matcher. Att han ”spelade bra”, eller ”dåligt” men varför får vi inte veta. Varje minne resulterar i en rad följdfrågor som aldrig ställs. Borg påstår t ex att Ted Gärdestad lärde honom mycket om yoga och meditation vilket gav stor hjälp i karriären. OK, spännande men sedan inte ett enda ord mer om yogan. Eller det meditativa. Förutom att han fortfarande går och lägger sig klockan 10 och sover länge. 

Björn är frikostig med alla namn på kändisar som han träffat och alla kvinnor han gift och skilt sig med. Aldrig om varför, till exempel varför han i skrivande stund har gift sig två gånger med Patricia. Aldrig om vad Borg gillade med till exempel Jannike (eller Andy Warhole), mer än att hon var 17 år. Varför var han till exempel konstant otrogen, mot alla? Den frågan hoppade nog Patricia. 

Borg skyller alla misstag på media. Och ”pressen” han kände men aldrig ger mer än ytliga exempel på. Ja mer än att han var ”nervös”. I slutet av boken förklarar han alla svek med att han är ”konflikträdd”.

Sportsligt då? Nej. Aldrig nåt djup, mer än hur han ville linda tennisracketarna och en ensam kort sats; ”tennis är en ensam sport”. Intressant och motsägelsefullt påstående med tanke vad Borg berättat – naturligtvis utvecklas inte analysen mer än konstaterandet att han kände sig ensam. Så ensam att han cirka 40 år gammal (och ska gifta sig för fjärde gången) beslutar sig att åka runt världen och besöka de flesta alla sina ”ex” för att liksom stämma av – borde det ändå inte var de två, ska vi inte försöka igen? Han söker till och med upp tonårskärleken Helena Anliot i Australien: ”det var fint”. 

Efter hans sista Wimbledonseger möter han Muhammed Ali. Björn menar att Ali ”är den störste”. Varför? Inte med ett ord berättar han varför och inte ens om att tennisspelare och boxare har mycket gemensamt, framförallt fötterna. Björns fötter och ben var en stor förklaring till hans framgångar. Vore det inte intressant att jämföra eftersom Muhammed Ali revolutionerade boxningen genom fotarbetet?

Björn låter istället en betydande del av boken handla om hur bra han och Patricia har det – varför tror Björn Borg och Norstedts att världen är intresserad av det? Men det mest tragiska med ”Hjärtslag” är dock att Björn Borg kommer ut som en rädd, tråkig och ganska osympatisk person – ett evigt och omoget offer, för sig själv. En tennisspelare, med torgskräck som var så upptagen med att knarka, knulla runt och köpa sig bekräftelse att han lämnade över sonen Robins uppväxt till föräldrarna. 

Ps En bok ska bedömas utifrån förutsättningarna. Den här biografin räddas från ett 0-6, 0-6, 0-6-betyg av några sidor på slutet om Borgs prostatacancer, hans föräldrar och släkt. Här känns äntligen berättelsen levande och Björn Borg får mänskliga drag och karaktär. Varför får han först i samband med boken reda på att han hade en farmor i Skärholmen? Pappa Rune, ”min bäste kompis” berättade aldrig om henne. Däremot ofta om farfaderns nya ondskefulla fru, som Björn aldrig heller fick träffa.

Ska du bara läsa en tennisbok i år så satsa på poketutgåvan av ”The Racket”, Conor Nilands insidevittnesmål från GP-tennistouren på 2010-talet. Vinnare av det engelska priset för Bästa sportbok 2024.