Finnkampen – friidrott som Rock’n’roll

Det finns fin och det finns ful idrott. Och så fri. Friidrott är borträknat doping, själva definitionen av finsport. Inget fusk, glada vinnare och rena, rätt blottade kroppar. Resultatet är allt, placeringen närmast likgiltig. Sittande publik som applåderar och kostar på sig ett litet ”heja” eller ”hurra” när käcka pojkar och flickor gör bra ifrån sig – oavsett kön, land och gren. Mellankrigsmoral. Samma läktarkultur som på kricket, tennis eller hästdressyr. Men finnkampen i just friidrott är den totala motsatsen. 

Skränig, vodkastinn publik som buar mer än den jublar. Hätsk stämning, även i tävlingarna. Passion, entusiasm men även våld, fusk och vässade armbågar. Noll egoism, rå nationalism. Finnkampen är friidrott som rock’n’roll. Finnkampen är unik på många sätt och värd en så utmärkt jubileumsbok som Jonas Hedman och Erik Wiger skapat. 

”Finnkampen – Ett sekel, två länder ” (Friidrottsförlaget) är en bok med härliga bilder och en djup historisk kontext. Sverige hade ockuperat Finland i sekel. Alldeles efter finska inbördeskriget, innan blodet hunnit stelna, ville ingen tävla mot dess karga, fruktade långdistansare. Men Sverige ställde upp – mest för att visa de underutvecklade barbarerna på andra sidan Bottenviken vad Herrefolk är gjort av. Speciellt i teknikgrenar. Det var ”helveteslarm, rasism och en presskår med Torsten Tegnér i spetsen som gödde hatet. Efter slagsmål på innerplan tog man ett par års timeout. Så startade man om, med Nazi-Tyskland som inbjuden gäst och tredje hjul. De svenska förbundspamparna nästan sprack av stolthet. Arisk förbrödring. Dessutom vann Sverige – hurra! 

Här finns massor av statistik som författarna bygger vidare på i långa, initierade texter. De har ett härligt, osentimentalt perspektiv på idrottshistorien vilket de flesta kollegor totalt saknar. I Finnkampen är placeringen är allt, resultatet försumbart. Till exempel har Armand Duplantis,  troligtvis yngste debutanten (se nedan) med 15 år, aldrig hoppat mer än 6.00 meter i Finnkampen. Sex?? Det gör han väl med vänster hand? 

Den yngste vinnaren Patrik Sjöberg, 16, står även för häftigaste dubbeln, samtidigt, 1986. ”Jag börjar i längd och går över till höjdhoppet när de andra rivit ut sig”, sa Patrik. Så vann han längd på 7.64 och joggade sedan över mästerskapsrekord 2.33. Sammanlagt nära tio meter, 9.97! Sammanlagt elva startar och elva segrar.    

Sverige leder finnkampen 82-73! 

PS Jag tror alla resultat är absolut korrekta men i den löpande texten har man kanske inte varit lika noggrann – eller var verkligen Kjell Isaksson (70-talets Mondo) 9 år när han debuterade med 4.25 i stav?