Håkanson ÄR svensk ridsporthistoria

Hon börjar rida innan hon kan gå, på en kudde framför faderns sadel. Hon rider fortfarande varje dag, snart 90 år senare. Tävlingskarriären, bland seniorer och jättestora hästar, omfattar 73 år. Från ”dispensponnyn” Felix till Diddy Cool i Falsterbo. Hon har medaljer från två OS av fyra, skulle ha tävlat i sju. När Ulla Håkanson som första svensk vinner i Aachen inför 50 000 entusiastiska åskådare får hon en silverskål, blomsterbukett och en rosett med guldband till Ajax. Inga rubriker i svenska tidningar, inte ens resultatet publicerades. 

”Ulla Håkanson – Hästarna i mitt hjärta/ett liv i sadeln” (Bookstrap Publishing) är även en bok om svensk ridsporthistoria och kvinnlig emancipation. Med stort fokus på hästarna, träningen och annat totalt oglamoröst. Länge handlade det uteslutande om militärer. Kvinnor kunde gott stanna i stallet. Men när de väl får chansen, i princip alla döttrar till förmögna män, adliga eller kungliga visar de sig vara bättre än männen. Bland annat för att de trots kraven på blytackor i västen vägar mindre. Men kanske även för att ridning, deras karriärval, betyder mer för dem och att deras kärlek till hästarna är större än många manliga konkurrenters.   

Störst plats i Ullas liv tar en Jesuit, som döps om till Ajax. Arne, hennes hästbesatte pensionerade militär till man, ges några kärleksfulla bisatser. Fuxen var en dålig hopphäst som omskolades till dressyrhäst, bara det något som ansågs totalt omöjligt. Ulla och Ajax går på vatten i 15 år tills han oväntat blir sjuk och dör i ett anonymt OS-stall i Montreal. Med huvudet i Ullas knä.  

My Östh Gustafsson berättar lågmält med sinne för nyanser. Hon lyckas bevara ”rösten” genom hela boken. En varm, innerlig, mycket läsvärd berättelse om en egensinnig kvinna och hennes hästar.